från och med oss - Gruller

Kapitel 33 - Rabbit run

Återigen lämnar mamma av mig hos Elsa, något jag fruktat för hela veckan, sen jag försa mig inne på hennes kontor, efter det sprang jag, tills det tog slut, ljög om att jag tog bussen hem innan jag började gå. "Välkommen Leo, har du haft en bra dag" jag väljer att hålla käften, svarar henne inte förens jag måste "Sist, vart det väldigt känslosamt, kom du hem säkert?" när hon frågar får jag lust att berätta sanningen, att jag gick hela vägen hem, hur frestad jag var att springa till Leo, röka tills jag inte vet vad jag heter. "Så du hatar dig själv?" hummar hon "Varför då?" hon ser plötsligt rakt in i mina ögon, paniken bygger upp inom mig, förhöjd andningsfrekvens, mina trötta ögon ser mot henne "Jag är en idiot" yttrar jag lätt, har alltid vetat, kommer alltid veta.

"Varför?" hon känns så vänlig, och jag vill inte skrika, eller gråta "Jag sviker mina vänner, jag gör allt för folk jag" rösten sviker mig "Jag hatar bara den jag är, den jag har blivit, vart tog jag vägen" förtvivlat ser jag ut genom fönstret, inser att jag behöver träffa Leo, förklara mig "Har jag rätt i att du bara har hamnat lite vilse?" jag skakar på huvudet "Fan heller, jag har lett mig själv in i röran, det har pågått länge" hon granskar mig noga, suckar ljudlöst. "Du grämer dig själv för allt illa som händer dig" konstaterar hon och jag skrattar, men får en skev blick av henne "Det är mitt fel att det händer, innan var de en lycklig familj med ett begåvat barn, sen fick de mig, en tystlåten unge som inte hade några vänner, och i samband med lite lågkonjunktur så flyttar vi, och se på fan. Den lilla blyga ungjäveln får en kompis!" jag skriker ut det sista, mina andetag är sedan länge hastiga och otillräckliga.

"Du tycks inte vara så blyg längre" yttrar Elsa med ett leende "Men det är jag, jag hatar folk, jag hatar mina föräldrar för att jag inte fick vara den jag trivdes som och jag hatar att jag är så jävla trängd" återigen skriker jag på henne, men hon tar ingen notis om det. "Du känner dig undan prioriterad?" jag skakar på huvudet "Jag vill att de ska välja, antingen bryr de sig, eller så skiter de blanka fan i mig" ilskan har lagt sig, istället är det bara skuldkänslor och hat som tynger mig. "Jag tror jag behöver orda gruppterapi med er" suckar hon och jag fryser fast, hatar att hon vill hjälpa mig så mycket att hon är villig till att ta kaoset hit "Jag bokar en tid med din mor, är det något du vill ta upp innan dess?" jag nickar, utan att tänka efter "Jag, det är inte deras fel att det blev såhär" yttrar jag lågt, reser mig upp, lämnar henne igen, precis som Anja.

Ett mentalt breakdown, drömmar som väckts till liv igen och ett helvete senare är jag tillbaka. 

Snackade lite med min svenskalärare idag, det sjuka är att hon har bestämt sig för att jag kommer ge ut en bok, och jag fattar inte varför, men det är ju trevligt och så. 

Till er som fortfarande hänger här, igår insåg jag att Nightmares hade 10,2 tusen läsningar (!!!!) vilket är så jävla sjukt, tack för det, ni är nog det bästa som hänt mig.