från och med oss - Gruller

Kapitel 22 - Blixtar i bilen

I bilen på vägen hem nästan tjuter tystnaden genom luften, men jag vet att den kommer, utskällningen kommer alltid, oavsett vad jag gör. Han harklar sig, blixtarna dansar i luften trots att en bil ska vara de säkraste stället under blixtnedslag, men just nu är det här det värsta stället att sitta när helvetet brakar löst, rattar in på vår uppfart och ser djupt på mig. Jag viker undan, sväljer hårt och stirrar rakt fram "Vad fan håller du på med?" varför är han inte arg? Varför skriker han inte? Det skrämmer mig mer än hans pondus, att han helt plötsligt är mjuk och avvaktande "Jag kan inte" mumlar jag, det vore så lätt att pressa ner handtaget och dra härifrån, men hans blick fryser fast mig. Han kniper ihop ögonen, tar ett djupt andetag, blixtarna väntar på att slå ner i mig, varför händer ingenting? "Du får inte vara där!" utbrister han och jag kryper ihop, väntar på blixtarna som inte vill slå ner idag "Jag vill inte göra dig illa, okej? Men kan du börja prata så vi förstår dig igen?" är det allt? Kommer inget mer upprört nu? Jag nickar, öppnar trevandes bildörren och tassar ut, väntar mig att han ska komma efter mig, men han låter mig gå in, låter mig tassa upp för trappan och låsa in mig på mitt rum, hans ord ringer i huvudet, jag borde börja snacka, men jag kan inte, och jag vill verkligen inte göra om förra vårens händelser.

Jag vill ha handen i fickan, jag vill inte bry mig, men trots det gör jag det, och att bry sig om både mina föräldrar, Ivar, Robin och Teo, Teo i sig är inget problem, men de andra får paniken att skälva inom mig, och är ytterligare ett skäl till att jag måste bort. Jag är mellanbarnet, han som är smart men ändå är helt jävla tappad, min storebror är fantastik på att tala och min lillebror tycks vara ett geni i skolan, och utanför, men jag är bara, utsuddad, som om mina föräldrar insett att jag är sån och att det inte går att göra något åt det. Min lillebror är blond, blåögd och vackert likblek, allt det som jag inte är, mitt hår är nästan lika mört brunt som min förpestade själ, och för att inte tala om allt det andra som är förpestat av alla de gifter jag proppar i min kropp, de som gör den annars olivgrön och nästan skimrande får den istället glåmig och ärrad. Ärrad efter alla slag jag tagit emot under årens gång och glåmig av gud vet vad, jag vet att det egentligen är mitt fel, men jag kan inte låta bli, det är som en destruktiv relation, det är som dig och Ivar yttrar någon i mitt bakhuvud, vi skadar varandra konstant även om vi inte vill, så kan inte låta bli.

En gång i tiden var även jag ett vackert genibarn, det var innan jag mötte Leo, innan jag hade rökt min första cigarett, och innan min familj blivit en misär från Lidingö, och främst av allt innan jag förstörde våra liv.

Vi alla vet det, jag förstörde de familjebanden vi fortfarande hade kvar, speciellt den kvällen, då klipptes de få banden jag hade kvar till mina föräldrar och mina bröder, eller i alla fall den äldre, Jonathan verkar inte ha fattat hur dum i huvudet jag är än, han tror bara att jag är lite klantigare än de andra i vår vackra, smarta och graciösa familj. Mammas förklaring på min frånvaro under våren är att jag bröt benet när jag ramlade i trappan, Jonathan är inte efterbliven, klart han fattar att man inte ligger inne en hel vår om man har brutit benet, men han är smart, väljer att acceptera det och låtsas tro på det. Men innerst inne har han nog insett, eller inser snart, att jag inte är något annat än en desperat pundare som råkar ha begåvats med några hjärnceller. Och när det sker har allting bokstavligt talat gått åt helvete.

Den här "boken" är något utöver det vanliga, den och Nightmares känns som något utöver det vanliga. Bortsett från att jag varit på akuten en gång och inte knarkar, så känner jag igen mig så jävla mycket i Leo, han är liksom en förvrängd version av mig, och det är skrämmande, det är skrämmande att öppna upp mig så mycket och låta folk läsa det jag skriver, för det känns så privat, men samtidigt är jag evigt tacksam för den responsen jag har fått och får. 

Bara en liten oklar text från mig :))