från och med oss - Gruller

Kapitel 25 - Slå sönder honom

"Visa mig" mumlar han och jag ser förvirrat på honom "Ja, det du kallar hemma, jag vill se det" jag skakar på huvudet åt hans förslag, Ivar i Orminge skulle vara en katastrof, och samtidigt vet jag inte om jag kan se Leo i ögonen, jag lämnade honom i skiten, igen, och det är inget jag kan förlåta mig själv för. "Vad är det som är så farligt med det?" hans ögon gnistrar av nyfikenhet och längtan efter att upptäcka något nytt "Du vill inte se det" muttrar jag, men han nickar ivrigt istället för att visa att det är precis det han vill, jag suckar men väljer att göra honom till lags "Inte ett jävla ord till någon om det här" snäser jag, irriterad över att jag låter honom övertala mig till det här, och att jag återigen sviker mina föräldrars förtroende, men vad hade de väntat sig egentligen? Att jag skulle lämna alla mina vänner utan att ens nämna något, igen? Det slår mig att det är precis det jag har gjort, och att jag verkligen behöver dra, helst idag.

Solen gassar mot min svartklädda rygg, som vanligt döljer jag mina glåmiga fingrar i framfickorna, det tar max två minuter att gå till stationen om man inte har Ivar i släptåg, försök hitta någon som går segare än honom, istället för två snabba minuter har det tagit minst fem, kanske tillochmed sex minuter, och om jag inte hade förutsatt att han var lite segare än mig hade vi missat vår buss.

Irriterat drar jag mig undan hans försök till omfamning, ställer mig minst en meter ifrån honom istället och inväntar bussen, trots att jag försöker hålla humöret så vet jag hur dåligt det här kommer gå, ett minne flimrar förbi.

"Fick du spö, av vem då? Du var ju en skarp unge" flinar han och jag suckar, drar mig för att nämna hans namn, vill inte att han ska åka på skiten för att jag varit slarvig med hans namn, men Leo fortsätter se förväntansfullt på mig, så han kan likagärna få reda på vem det är. "Ivar" muttrar jag lågt och hårt, Leo däremot ser fundersamt på mig, hjärncellerna blir inte direkt fler av att röka på var och varannan dag "Anjas kille?" förbryllat rynkar han ögonbrynen och iakttar mig intensivt "Snarare ex" fnyser jag och han ger mig ett snett leende "Snodde du hennes kille? Du kommer åka på stryk asså" han himlar med ögonen och jag är snabb med att flika in att jag aldrig har stött på honom. "Och så spöade han dig? Den jäveln ska dö" väser han ilsket, han har precis lika kort stubin som Ivar, om inte ännu kortare, jag skakar hastigt på huvudet och han himlar överdrivet med ögonen "Leo, han spöade skiten ur dig, det är fan heller okej" han fipplar upp en ciggpaket och fångar klumpigt upp en utav de vit – orange nikotinstavarna, innan han sträcker fram paketet mot mig.

Jag hade helt glömt bort mitt och Leos samtal, och nu inser jag vilken jävla skit jag har satt både Ivar och mig i, panikartat drar jag i hans jackärm, försöker få fram att vi inte kan åka dit, men snubblar istället över borden och när vår buss, som vi egentligen absolut inte ska borda, rullar in, tar han min hand och drar lekfullt med mig, betalar och nästan springer bakåt i takt med att bussen lämnar hållplatsen. Den jäveln ska dö ringer i mitt huvud, och mina stressade försök till att få honom att inse att han är påväg mot sin död spelas gång på gång upp i mitt huvud, det här är ren idioti, varför lät jag honom ta överhanden? Jo för att du är svag för honom muttrar jag till mig själv, vet innerst inne hur sant det är, han påverkar mig nästan mer än Leos knarkgömmor, och det är verkligen inte bra.

"Om du någonsin bli kär Leo, släpp aldrig taget" ekar i mitt huvud, ett utav de få uttryck jag kommer ihåg ordagrant från Dante, men samtidigt är inte svag och kär samma sak, och jag tror fan inte att jag skulle kunna vara kär i en så ointelligent människa som honom, och om jag någonsin trott det är jag fan efterbliven.

Samtidigt som ångesten och skuldkänslorna över allt och inget trappas upp, begravs de lika djupt igen bakom attityden som steg för steg återgår till hur den en gång var, återgår till hård och kall, istället för den sårbara delen jag lyckats bygga upp och det känns så jävla skönt att återgå till det vanliga.

"Kan vi inte bara åka hem" ber jag, men han flinar bara "Vi ska få bukt med dina hemkänslor" ett finurligt flin, vid åsynen av det känns huvudet tungt, det här kommer sluta åt helvete, jag har mött Leos tidigare offer, och han är riktigt duktig, eller snarare en katastrof för sin motståndare, trots sina år som pundare är han nästintill oslagbar. "Snälla, jag ber dig" jag kan känna hur mina ögon mattas ner, för jag vill verkligen inte se två personer som jag verkligen bryr mig om i ett slagsmål där inga regler finns, men så får jag en idé, en sån där som lyser upp hela ens aura "Okej, om du fixar en vodkaflaska till mig lovar jag att sluta klaga" yttrar jag plötsligt, han stelnar till innan han ger ifrån sig ett obekvämt skratt, antagligen tror han att jag ska supa skallen av mig, men i själva verket tänkte jag använda det som sårrengöring, för det kommer behövas. "Det finns en anledning till att jag inte var alkoholist, utan narkoman eller vad fan du vill kalla det för" muttrar jag, lägger armarna i kors över bröstkorgen "Men vad fan ska du ha den till då?" suckar han, och jag kan nästan förstå hans irritation, antagligen vet han inte att sprit med stor fördel kan användas för att desinfektera sår, och jag dömer honom inte för det. "Inte min förlust" jag biter ihop käkarna, tjurar på utsidan ihop, medans på insidan känns det som om jag ska gå i bitar, det är mitt fel om han inte kommer tillbaka, och då kommer jag absolut inte förlåta mig själv, varken för det förgångna eller det som händer i nutid. 

Lever nog fortfarande, även om det inte verkar som det.