från och med oss - Gruller

Kapitel 10 - PMS

"För jag tror att livet får ett lyckligt slut" raden jag tidigare lagt hela mitt öde i börjar låta som tomma löften, inget av det här är värt det egentligen, jag är bara för blåögd för att se det, även om jag inte ens har blåa ögon, då måste det vara riktigt illa va? Jag skakar på huvudet ihop om att bli av med de ständigt ringande tankarna, tänk om jag gör fel i att lämna Stockholm, jag älskar ju ändå hela den här staden.

"Du, vi måste snacka" jag rycker häftigt till och suckar när jag möter Ivars isblå ögon, med en gång är jag villig att skita i att dra, jag kan ge upp allt för honom om han bara ber mig, men det kommer inte hända, vi är så långt ifrån vad vi en gång nu var och den relationen var så jävla kass att jag inte vill vara där igen, jag vill vara med honom, men inte på det sättet som vi var tidigare. "Leo stä" "Låt mig vara!" fräser jag men han tar tag om min handled, så jag inte kommer iväg, jag kan inte dra härifrån längre och det stör mig så jävla mycket "Släpp mig, ja" "Tyst! Du vet precis vad jag vill snacka om" avbryter han mig kallt och ilskan i hans annars så ljusa och harmoniska ögon blixtrar intensivt, och jag ryggar hastigt bakåt, för att stöta på ett par skåp, skåpens lås skär in i ryggen och de nästan helt läkta såren på ländryggen, krosskador i ländryggen far genom mitt huvud innan jag suckar. "Hallå, sluta stäng mig ute!" fräser han och jag vägrar se honom i ansiktet, fortsätter istället stänga honom och alla känslor ute, förut ville jag bara känna nått, men nu är det bland det värsta som finns, att känna, han vrålar något men jag är för inlåst i mig själv för att höra vad, är för fängslad i mina känslor och för bunden av smärtan som strålar ut från ländryggen. Verkligheten dras sakta ifrån mig, likt en matta som rycks bort rakt under mina fötter "Leo!" han vrålar mitt namn, men jag hör det bara som en viskning, allting känns mycket bättre nu när alla mina problem är dolda i ett omfamnande mörker, det enda som skiner igenom är den fysiska smärtan som han orsakar, återigen skriker han något, men jag är för borta för att höra något annat än den ekande smällen och den dövande smärtan som sprider sig över ena kinden.

Som om jag fått en hink med kallt vatten och is i över mig, rycker jag till och med det följer hyperventilationen, jag kan inte ens kontrollera min egna andning, så vad fan gör jag här, på sam och dessutom på en jävla estet skola? "Kan du sluta stänga mig ute eller?" Ivar sitter vid min sida, håller mjukt mina sköra fingrar i sina kupade handflator, hastigt drar jag mig bort från honom, kinden domnar fortfarande svagt när jag rycker mina fingrar ur hans händer "Leo, lu" "Rör mig inte!" fräser jag och är på väg upp när han greppar tag om min hand "Snälla, lämna mig inte" ber han men beslutet är redan fattat, det här är dömt att gå åt helvete, likaså mitt liv, men jag kan inte dra av plåstret snabbt nog, är för rädd för att känna allting relaterat till Ivar. Hur jag än rycker och sliter sitter jag fast med ena armen hos honom, är det värt att bli av med armen för att slippa honom, nej ditt jävla pucko yttrar en svag röst i mitt bakhuvud som svar på min tidigare fundering "Jag vill inte skada dig" yttrar han lågt och jag fnyser bara åt det, är han helt seriös eller? "Bara släpp mig" muttrar jag och försöker bända bort hans krampande fingrar kring min handled "Nej, vet du varför? För att jag faktiskt tycker om dig på riktigt" snäser han som svar. Om vi inte hade varit i den här situationen hade jag antagligen strålat av glädje, men nu orkar jag inte, orkar inte hans ursäkter eller mitt liv, för allting är ändå helt jävla värdelöst. "Snälla, gå inte" ber han, har han PMS igen eller? Men istället för att låta hjärnans beslut gå igenom, kapitulerar jag och sjunker ner på golvet bredvid honom "Är du okej?" frågar han mjukt, stryker försiktigt över mina ömtåliga fingertoppar "Jag är okej" svaret kommer som på beställning, automatiskt, jag reflekterar inte ens över att jag yttrar orden längre, och sån stor lögn är det inte, jag kommer bli okej, oavsett vad, jag är en sån som klarar mig.

Nämen kolla vem som uppdaterar här igen. 

Eftersom allting går åt helvete just nu kanske jag börjar uppdatera här igen.