När världen tystnar

36 ~ Svar

  Theo kommer in i köket med den tomma konservburken i handen. Han stannar upp när han får syn på Wilma, flackar med blicken som om han letar efter någonstans att gömma sig.
  "God morgon", får han till slut ur sig.
  "Hej", svarar Wilma kort. Hon vill att han ska förstå hur arg hon är.
  "Jag visste inte att du var vaken", ursäktar han sig. "Har du sovit gott?"
  "Som om du bryr dig", fräser Wilma till svar.
  Hon stormar ut ur köket och krockar med Theos axel på vägen. Hon bryr sig inte om att be om ursäkt. Har du sovit gott? Vad fan tror han?

De kommande dagarna är stämningen tryckt. Wilma tassar på tå för att inte råka springa in i någon hon inte vill prata med. Den mesta av tiden spenderar hon ensam på rummet, ibland väljer hon till och med att äta själv. Allt för att slippa vara med Theo. De har knappt sagt ett ord till varandra. Varje gång hon ser honom får hon ont i magen och vill gråta. Ännu värre är det när han är med Gabriella eller Elsa, då går hon sönder på riktigt. Gabriella är vacker på ett sätt hon aldrig kommer kunna uppnå.
Hon är larvig, hon borde inte bry sig så mycket som hon gör. Men hon har förlorat allt och så trodde hon att hon hade Theo, men förlorade honom också. Klart det gör ont. Nu är hon ensammare än hon någonsin varit och hon kan inte ens gråta över saken, för tårarna har tagit slut. Allt som finns kvar inom henne är en fruktansvärd tomhet och längtan efter något annat. Ett annat liv. En annan värld.

Arvid verkar inte få någon ordning på sin radioutrustning heller. Den står och piper och knastrar ute i trädgården dygnet runt utan att något avvikande händer.
Wilma är nu övertygad om att det inte kommer att funka, ingen kommer svara på deras nödrop.

Kvällens mörker har lagt sig över landskapet. Natten är klar så månens sken lyser in genom Wilmas sovrumsfönster. Hon ligger på sängen och läser en gammal bok hon hittade nere i källaren. När hon ska vända blad knackar det på dörren och hon lyfter frågande blicken från sidorna. Ingen har försökt att prata med henne tidigare. Har det hänt något nu?
"Wilma, är du vaken?" Den bestämda rösten tillhör Elsa och Wilma blir ännu mer fundersam. Elsa och hon har inte sagt många meningar till varandra.
"Ja", svarar Wilma medan hon sätter sig upp och häver benen över sängkanten.
Dörren öppnas försiktigt. Elsas korta och smala kroppshydda smyger sig in. Hon blir ståendes mitt i det lilla rummet och ser sig om.
"Fint", kommenterar hon innan hon sätter sig på sängen bredvid Wilma.
När det har varit tyst alldeles för länge kan Wilma inte låta bli att fråga vad hon vill och Elsa ser på henne med road blick.
"Jag ville bara kolla hur det är med dig, jag har knappt sett dig de senaste dagarna."
"Det är ganska dåligt, men det är väl inte så konstigt?" svarar Wilma och låter hårdare på orden än vad hon tänkt sig.
"Nej, vi alla tycker att det är piss. Är du ledsen över Theo?"
"Är det så uppenbart?"
"Ja, det är det."
Det blir tyst igen. Wilma har en växande klump i halsen som gör att inga ord kan passera. Hon kämpar för att hålla tillbaka snyftningen som vill ut.
"Han tycker också att det är jobbigt." Elsa ser på Wilma med sina mörka ögon och en känsla av obehag kryper sig in innanför skinnet. Elsa känns som en tjej man inte bråkar med.
"Jaha", svarar Wilma tonlöst och stirrar med tom blick ut genom fönstret.
"Du kan väl i alla fall hänga med mig? Vad jag vet har jag inte gjort något dumt mot dig. Arvid och Gabriella förstår jag om du har anledningar till att inte gilla."
Wilma vill fråga varför hon har en anledning till att inte gilla Gabriella. Har hon och Theo gjort någonting? Hon biter sig hårt i läppen och pressar in naglarna i handflatorna.
"Visst", svarar hon bara och pressar fram ett leende mot Elsa som har lagt sig ner på sängen och plockat upp boken.

Elsa är faktiskt en bra person. Wilma gillar henne skarpt och tänker gång på gång att hon måste lära sig att inte döma ut människor för snabbt. Alla är värda en chans. Elsa väljer att äta vissa måltider med Wilma och under dagarna hjälps de åt med de dagliga sysslorna och går på promenader ihop. Elsa känns som en vän man kan lita på och Wilma vågar till och med anförtro lite av sina känslor till henne. Utan att ta någons sida kommer Elsa med råd och förslag och efter samtalen känner sig Wilma alltid lite bättre till mods. En gång försökte Wilma fråga om Theo och Gabriella, men precis när hon skulle uttala orden ångrade hon sig. Det finns ett svar på den frågan som hon absolut inte klarar av att höra, då är det lika bra att inte fråga.

"Kolla på den här", säger Elsa och håller upp en tavla föreställande en naken man på en elefant. Hon skrattar sitt klingande skratt och Wilma kan inte låta bli att dras med i det. Det är eftermiddag och Elsa och Wilma har lovat att sköta middagen idag. Istället för att laga mat hamnade de nere i källaren och rotar nu runt i gamla förvaringslådor.
Roat går de igenom en rad olika föremål men avbryts när steg hörs i trappan. Ner kommer Gabriella med armarna i kors. Hon ser irriterat på dem.
"Skulle inte ni laga mat?"
"Jo, vi hämtar bara det vi ska ha", svarar Elsa snabbt och drar handen genom sin lugg som växt ner för ögonen.
"Jag ser det", svarar Gabriella torrt innan hon vänder på klacken och går igen.
Elsa och Wilma utbyter blickar och brister ut i skratt. En liten del av Wilma hoppas att Gabriella hör det.
"Varför är hon så arg?" frågar Wilma medan hon lägger tillbaka några gamla prydnadsfigurer i lådan.
"Vet inte, jag känner henne inte så bra."
"Var ni inte vänner innan allt hände?" Wilma ställer tillbaka kartongen på hyllan. Elsa börjar också packa ihop sina saker.
"Nej, vi träffades i ett varuhus. Jag och Arvid är ett par sen gymnasiet, så det är några år nu."
"Hur gammal är du?"
"Tjugotvå."

Tillsammans bär de upp en säck potatis till köket. Idag blir det inget tillbehör. Innan de hinner koka upp vattnet kommer Arvid instörtandes i rummet. Hans ögon gnistrar och läpparna är böjda till ett stort leende. Wilma reagerar på att han ser glad ut, på riktigt.
  Han springer fram till Elsa, lyfter upp henne och kramar om henne hårt. Elsa klamrar sig fast runt hans muskulösa kropp. Håret har börjat växa ut på hans skalle, det ser alldeles stickigt ut.
"Vad har hänt?" frågar Elsa förvånat när hon har blivit nedsläppt på backen igen.
"De har svarat!" Arvid pekar ivrigt ut mot hallen och kysser henne snabbt. "De vet att vi finns!"