Babygirl

Fyrtiofem

Två månader hade gått och jag lämnade endast Oscars rum för att besöka Linnéa. Saker och ting hade trots allt gått framåt. Jag fick inte längre en hjärtattack av att se en kille, vilket jag var tacksam över då de flesta som bodde här var killar. Sedan visst, jag var fortfarande en Bambi på hal is och jag var inte stabil psykiskt någon stans. Men hur konstigt var egentligen det? Jag menar jag hade förlorat inprincip hela min familj och på det blivit kidnappad. Vem hade inte tappat livslusten, eller åtminstone mått piss, av det?

Jag hade bott i Oscars rum enda sedan jag hade kommit tillbaka, eftersom mitt hade varit helt förstört från mitt tidigare utbrott. Oscar hade inte varit här under hela tiden jag bott i hans rum och jag hade ingen aning om vart han höll hus.
På mina korta dagspromenader till Linnéa hade jag inte heller sett till honom, men och andra sidan hade jag inte heller letat efter honom.

Jag stod i fönstret och rökte när ingen mindre än Oscar plötsligt kom in i rummet.
"Tja", sa han och kollade tveksamt på mig. Nästan som att han trodde att jag skulle få panik vilken sekund som helst.
"Hej", svarade jag och log svagt.
Han såg lättad ut över att jag var avslappnad och lutade sig mot dörrkarmen istället för att stå på helspänn halvt utanför rummet.
"Hur är det?", frågade han och jag antog att han tydde på kidnappningen.
Jag ryckte på axlarna medan jag fimpade cigaretten och stängde fönstret.
"Bättre", sa jag och han nickade.
"Säg till om du behöver något"
"Tack, men det är lugnt", log jag.
"Vi har fixat ditt rum också, så det går att sova där nu", sa han och jag flinade svagt.
"Vill du ha tillbaka ditt rum?", frågade jag med en road underton. Han log halvt och ryckte på axlarna.
"Jag tänkte sova här i natt, men du är varmt välkommen att sova här ifall du skulle vilja", svarade han och blinkade med ena ögat.
Jag skrattade svagt medan jag skakade på huvudet.
"Tack för erbjudandet, men jag sover nog i mitt rum"