Babygirl

Tretton

24 januari 2018

Tillslut var vi på en grusväg i skogen och jag var precis påväg att fråga vart fan vi var påväg när ett stort hus tornade upp sig framför oss. Huset var ungefär lika stort som ett slott och jag kollade chockat på huset som låg mitt ute i ingenstans.
"Vart fan är vi?", frågade jag, men Omar gav mig bara en oklar blick och styrde stegen upp mot huset. Fundersamt men ändå nyfiket följde jag efter. Han satte handen på en skanningsapparat som öppnade dörren och jag höjde frågandes på ögonbrynet. Vad i?..
"OSCAR!", ropade Omar och jag ryckte till av hans plötsliga rop. Steg från en trappa hördes och snart kom en kille med blåa ögon och blont hår ner för trappan. Han granskade mig och nickade nöjt åt Omar.
Omar i sin tur log ursäktande mot mig och försvann iväg bakom trappen. Förvirrat kollade jag ditåt Omar försvunnit. Jag skulle precis uttrycka min förvirring när Oscar öppnade munnen.
"Innan du säger något, låt mig förklara", sa han och vände sig om för att gå upp för trappan. När han märkte att jag inte följde efter så suckade han.
"Kom"
"Nej"
"Det handlar om Brandon Smith", sa han och mitt hjärta hoppade över ett slag när jag hörde namnet av min pappa.
Hur fan visste han vad min pappa hette? Jag kunde nästan höra hur han flinade åt min reaktion innan han fortsatte upp för trappan. Snabbt följde jag efter med en miljon frågor cirkulerande runt i huvudet.
"Vad fan menar du?", frågade jag medan jag försökte hänga med i hans snabba steg.
Vi kom fram till en dubbeldörr och han öppnade dörren med ett tumavtryck.
Det stod något ingraverat ovanför dörren men jag brydde mig inte om att läsa vad utan var för upptagen med att hänga med.

Rummet var större än jag trott. Golvet var av vit marmorsten och till höger i rummet stod en dubbelsäng. Det var lyxigt inrett men såg samtidigt gammaldags ut.
Chockat kollade jag runt tills min blick mötte Oscar som flinade mot mig.
"Har du kollat klart?", frågade han och slog sig ner i en fåtölj. Utan ett ord satte jag mig mittemot honom.
"Okej, jag ska berätta varför du är här", sa han och rätade på sig i fåtöljen.
"Innan Brandon Smith gick bort så var det han som ägde det här. Det var han som var vår boss och han sa att om han dog så skulle jag ta över, vilket jag gjort. Han sa även att skulle han dö så skulle vår största plikt vara att hålla dig i säkerhet. Vi skulle försöka att hålla dig utanför det här. Men nu har vår konkurrent, fiende eller vad du nu vill kalla det, blivit sugen på revansch. Det ryktas om att det är du som är revanschen. Så som vi lovat din far, håller vi dig säker", sa han som om det vore den självklaraste saken i världen.
Jag visste att min pappa sysslade med olagligheter och att han hade sin egna liga. Men att han ägde ett stort hus? Jag hade trott att allt handlade om knark eller något sånt.
"Jag klarar mig själv", sa jag men osäkerheten i min röst lös igenom. Jag var inte osäker på att jag skulle klara mig själv, för det visste jag att jag gjorde. Det som gjorde mig osäker var om jag faktiskt ville klara mig själv. Om pappa hade varit så delaktig i det här huset och folket som bodde här så ville jag också det.
"Det tror jag säkert du gör", sa han. "Men vi gör bara som Brandon sagt åt oss", fortsatte han och jag protesterade inte. Kalla mig lättövertalad, jag skulle dock kalla mig öppen för nya äventyr.
När jag gick ut från rummet såg jag texten ovanför dörren.
Brandon Smith