Jag vaknade upp med sprängande huvudvärk och när jag öppnade ögonen dansade svarta prickar över mitt synfält. Jag blinkade ett par gånger för att försöka få bort prickarna och tillslut kunde jag se iallafall någorlunda normalt. Jag låg på en säng i ett okänt rum, väggarna var ljusgråa och en och annan tavla satt lite överallt. En vit garderob stod mot väggen och bredvid fanns ett tomt skrivbord. Jag rynkade förvirrat på näsan då jag inte fattade vart jag var och vad jag gjorde där. Jag satte mig upp i sängen, vilket jag ångrade då det kändes som att mitt huvud skulle sprängas. Desperat kollade jag runt i rummet efter någon slags värktablett och till min förvåning låg det någon slags tablett och ett glas vatten vid sängbordet. Jag svalde vant tabletten och drack upp vattnet innan jag la mig ner igen.
Plötsligt kom minnen från när jag mötte två killar i skogen farandes och jag spärrade upp ögonen när jag förstod att jag var kidnappad. Min första reaktion var att jag måste härifrån, men sedan slog det mig att det ändå inte spelade någon roll då jag inte hade någon att ta mig till och Oscars ställe var uteslutet. Jag var klar med både han och Tyra, dessutom tror jag ingen av dem saknade mig värst mycket så jag kunde lika gärna stanna här och rummet var ändå rent och fräscht, inte alls som i alla böcker och filmer då offret bor i en mörk källare med en gammal rutten träbit som säng. Det här var ju nästan till och med finare än rummen hos Oscar.
Alla tankar som snurrade i huvudet fick inte direkt huvudvärken att bli mindre så jag försökte skjuta tankarna åt sidan och slöt istället ögonen i ett försök att somna, men gav upp den tanken redan efter fem minuter då jag inte alls var trött. Istället reste jag mig från sängen och gick fram till ett fönster för att försöka på något sätt placera vart jag var. Men det ända jag såg var gallret utanför fönstret och en skog. Jag suckade uppgivet och gick mot dörren för att se om den kanske var öppen, men självklart var den inte det. Inte för att jag egentligen hade trott att den skulle vara öppen men det känns dumt att inte ens försöka.
DU LÄSER
Babygirl
Teen Fiction"Babygirl, du är en ängel med trasiga vingar", sa han och strök bort tårarna som rann ner längst mina kinder. "Du förstår inte, jag har ingenting kvar. Inget", grät jag och han nickade. "Jag vet"
