Trettioåtta

328 5 0
                                    

Jag hade varit på det här stället ett tag nu, för att vara mer exakt i en vecka, om jag inte räknat fel, vilket jag mycket väl kunde ha gjort. Ärligt talat hade jag inte gjort ett skit, mest legat i sängen och stirrat upp i taket. Förvånansvärt nog hade jag inte heller försökt att ta mig härifrån, även fast jag säkert inte hade kunnat om jag velat, men helt ärligt så orkade jag inte bry mig. Jag menar vart fan skulle jag ta vägen? Till Oscar? Inte ett alternativ. Hem? Vart fan var hem egentligen?

Dessutom hade jag ändå inte mycket att leva för, så skulle dessa människor döda mig så fine.
Mina tankar avbröts av att något lät på andra sidan dörren. Jag satte mig upp i sängen och stirrade på dörren. Vem fan var det?
Ingen hade varit i mitt rum sedan jag blev instängd här. Det var nästan så att jag hade glömt hur det kändes att inte vara ensam.
Dörren öppnades och en kille med mörkt hår och bruna ögon steg in. Han var ganska lik Omar, förutom att han var snyggare och längre. Han stängde dörren efter sig och kollade på mig.
"Hej", sa han sedan dumt. Jag svarade inte utan kollade bara på honom. Dels för att jag inte orkade, men mest för att jag inte hade lust.
Han suckade svagt och ställde en bricka med mat på mitt skrivbord.
"Jag heter Theo", han verkade inte förvänta sig ett svar då han snabbt fortsatte.
"Förlåt för att det här händer dig", han såg ångerfull ut.
Jag ryckte på axlarna och fick lust att skratta åt det hela. För fan vad trasigt mitt liv var och fan vad hela mitt liv gick käpprätt åt helvete. Jag hade ingen anhörig kvar? Jag var kidnappad? Och jag menar hallå jag var 17? Vad mer? Snart blir jag väl ihjältrampad av en elefant.

"Det är lugnt", sa jag med skrovlig röst. Antagligen för att jag inte sagt ett ord på över en vecka. Han kollade på mig som att han försökte förstå sig på mig.
"Hade jag varit du så hade jag varit livrädd", sa han och lät fundersam. Jag mötte hans blick.
"Hade du gått en dag i mina skor hade du förstått", sa jag och han kollade konstigt på mig. Jag skakade på huvudet och kollade ner i marken. "Whatever", sa jag och la mig ner på sängen igen.

Babygirl Där berättelser lever. Upptäck nu