Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tjugofyra

"Jag trodde du skulle plugga hos Bella ikväll? Varför är ni här?" undrar han misstänksamt och synar även de andra.

Han låter inte arg, men inte helt glad heller. Jag suckar inombords. Jag har redan misstänkt att Wincent är avundsjuk och känner sig utanför när Måns och jag har en sådan bra kontakt. Förut var det vi tre, inte två av tre. Jag önskar bara att Wincent kunde säga det rakt ut, så att jag kan krama om honom. Jag skulle aldrig någonsin byta ut honom.

"Vi äter", svarar Måns, a-matter-of-factly.

Wincent ger honom en blick och Måns sväljer genast sin pizzabit och håller upp händerna framför sig.

Jag kravlar mig fram ifrån min plats under bordet.

"Hej Bull", säger jag och drar in ett djupt andetag. "Vi har en dubbeldejt."

Wincent höjer på ögonbrynen och hans blick fästs genast vid Theo, som att han försöker ta in situationen.

"Är-"

"Mellan Måns och Theo", avbryter jag och sväljer innan jag fortsätter.

"Och mellan, uhm, mig och..." Jag flackar med blicken mellan min brors fötter och bröstkorg. Jag klarar inte av att se honom i ögonen.

"Mig", säger en ljus röst och jag märker hur Kim ställer sig bredvid mig och flätar samman sina fingrar med mina. Ger mig sitt lugn och mod. Jag kramar hennes hand hårt och höjer min blick.

"Kim", säger jag, allt mer säkert. "Min flickvän."

Mitt hjärta slår intensivt när jag ser hur Wincents ansikte mjuknar en aning och speglar både glädje, förvåning, och sedan... sorg.

"Du har inte berättat för mig om henne...", säger han långsamt med låg röst. Jag kan höra hur sårad han är och jag skäms så jag vill sjunka genom golvet.

"Jag..."

"Du har inte berättat...", säger han tonlöst igen, mer tydligt den här gången. Sedan vänder han sig om. Och går.

"Bull!" ropar jag och drar mig ur Kims grepp för att springa efter honom, men en hand läggs på min andra arm och stoppar mig. Mika. Hon har stått bredvid mig och, tack vare sin nu allt mer förstärkta hörsel, hört mig börja röra på mig nästan innan jag tagit ett kliv.

"Låt honom gå", säger hon tyst, på samma sätt som jag minns att jag sa till henne i somras, när hon förtvivlat försökte nå honom efter ett gräl. Han tröttnar snart och kommer tillbaka som en liten hundvalp.

Men kommer han verkligen att göra det den här gången? Jag är inte säker på det.

"Det ordnar sig", säger Mika och kramar mjukt min arm. Hon om någon vet vilken idiot min bror kan vara, och hur komplicerad han är.

Men allt jag kan se i mitt huvud just nu är hans sorgsna blick på mig. Jag har aldrig någonsin sett den så förut. Så sårad och uppriven att det hugger till i min bröstkorg.

"Jag har sårat honom för alltid", får jag fram och känner gråten uppenbara sig i halsen. Det bränner och svider i ögonen när tårarna börjar rinna, våldsamt och hett ner för mina kinder.

"Nej, det har du inte", säger Måns och kommer fram till mig. "Han kommer att förlåta dig, du vet..." Han tystnar när han ser de glittrande dropparna som faller över mina kinder.

"Jag kan inte förlora honom", kvider jag och börjar hulka. Måns drar in mig i sin famn. Jag försvinner in i hans stora tröja, och jag orkar inte tänka på att jag förmodligen förstör den med mitt snorande och mina tårar.

Måns stryker mig mjukt över ryggen.

"Jag kan lova dig att du inte kommer att göra det", mumlar han i mitt hår. "Du betyder mest av allt i hela världen för honom. Det är också därför han känner sig så sårad nu. För att han tror att du inte har vågat berätta för honom."

"Tror du-du det?" Jag hickar i hans famn.

"Jag vet det", säger Måns mjukt och jag gråter ännu mer. Fan, varför kunde jag inte bara berättat? Varför var det så jävla svårt för?

Mitt hjärta värker mer än det någonsin har gjort förut. Måns håller om mig hårt. Som att han aldrig kommer att släppa mig – och jag inser att han inte bara är min andra bror längre – han är också min bästa vän. Precis som Wincent.

De som alltid har funnits där. I vått och torrt. De som jag hade som allra roligast med under somrarna, ja, hela året. Det var inte bara tältningar i trädgården med spökhistorier. Det var också vattenkrig, stå på händer under vattnet-tävlingar, Star Wars-lekar i skogen bakom vårt hus, snöfort och snöbollskrig. Och den gången då vi skulle göra egen glass och det mest blev nån kall, sliskig, gräddig och rosa sörja.

Vi till och med ristade in våra initialer i barken på ett träd, hur klyschigt det än låter.

W.T – M.W – B.T

Vi gjorde i princip allt tillsammans, fastän jag var fyra år yngre. Det var vi tre och det fanns inget som kunde sära på oss.

Men nu har jag gjort det.

________________________________

Biancas och Måns relation har utvecklats till något ännu större än jag nånsin kunnat ana när jag började skriva den förra boken, och också den här.

Ni som fortfarande läser, hoppas jag inte krossade era hjärtan allt för mycket.
Jag älskar er.