Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tjugofem

"Jag fuckade ju upp i våras", säger Måns. "Men han förlät mig ändå. Stod till och med kvar vid min sida, fast jag vet hur jäkla stelt det måste ha varit för honom. Han kommer förlåta dig."

"Mm, om du säger det så", mumlar jag tyst.

Men det här är inte samma sak. Att Måns berättade att han var kär i Wincent var inte ett svek. Det ledde mer till en chock och förvåning hos min bror. Och som Måns sa, det blev awkward. Men det var inget som sårade honom. Inte så här. Inte som jag har sårat honom nu.

Mitt ben kan inte sluta skaka under bordet. Jag kan inte få det att sluta. Min ångest vägrar att lägga av.

Kim stryker mjukt bort ett par tårar från min kind med handen. Jag har gråtit så mycket att jag inte ens känner att jag gör det längre. Tårarna är som en del av min hud nu.

Efter den misslyckade dubbeldejten sitter vi nu i Kims kök och har någon form av krismöte/swedish fika. Jag och Kim bredvid varann på två av köksstolarna och Måns med Theo i knät på den tredje. Kim och hennes mamma har ju nämligen bara tre stolar än så länge.

Mika ringde för en stund sedan och berättade för oss att Wincent inte sagt ett enda ord till henne sedan hennes pappa kört henne till vårt hus. Hon kunde berätta att han låg i sin säng och kunde höra att han inte grät, men hon kunde inte se och avgöra hur han mådde utöver det. Bara att han inte svarade henne, vad hon än sa, vilket inte lät särskilt lovande för mig. Jag kunde förstå ifrån hennes ord att han verkade helt apatisk. Och att inte reagera på tal? Ens med ilskna ord? Det är jävligt illa.

Jag lägger huvudet i händerna över bordet. Känner hur jag är på väg att börja grina högt igen.

"Ska du inte ha lite te?" undrar Måns försiktigt och jag överväger att skrika på honom. Jag har precis förstört typ hela min relation med min bror. Så nej, jag vill inte ha nåt jäkla te!

Men det säger jag inte högt. Jag förstår att han bara menar väl men det känns verkligen som att ingenting kan hjälpa min ångest just nu. Framför allt inte te.

Jag sätter mig upp ordentligt igen och snörvlar tyst. Har slutat bry mig om hur rödmosigt mitt ansikte är vid det här laget. Inte ens för Kim (som jag vanligtvis inte skulle velat visa mig så här inför), orkar jag att dölja det. Det gör för ont. Det är skitsamma om mitt ansikte ser ut som en övermogen jordgubbe. Inget spelar någon roll längre.

Jag försöker ständigt stå emot impulsen att sms:a honom. Det lär ju vara det allra sista som kommer att fungera just nu. Det skulle säkert bara föra honom ännu längre bort ifrån mig. Wincent brukar inte vara långsint, men jag är inte så säker på att det kommer vara samma sak den här gången.

Alla säger att jag ska ge honom tid. Nu har det gått två timmar och det känns som att jag har väntat i flera år. Det enda jag vill är att krama honom, förklara allt och säga tusen gånger om förlåt. Smärtan har börjat bo in sig i min kropp nu och domnat av den. Hur ska jag kunna vänta? Vänta på något som kanske aldrig kommer att hända? Tänk om han aldrig förlåter mig? Jag kommer att gå under då.

"Jag har köpt lite bullar", säger Kim och ställer fram ett fat. "Jag hittade de som jag åt här när jag var liten i affären." Jag ser på de små bullarna på det lilla pastellgröna fatet.

"Jag sa ju att det var Gifflar", säger jag och ler svagt mot henne, så mycket jag förmår just nu.

"Ja du gjorde ju det", ler hon tillbaka och sträcker sig efter min hand när hon har satt sig ner på sin stol igen. Jag tar hennes hand men känner hur slapp min egen är i hennes grepp. Orkeslös.