Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tjugotre

"Jag tänker berätta om oss för Wincent och pappa", säger jag när Kim låser crossmopeden. "Imorgon."

Lördag alltså. Idag är det fredag kväll, och fyra dagar har gått sedan jag och Kim först visade oss som ett par offentligt i skolan.

Fyra dagar då nästan det enda jag har tänkt på, är hur gärna jag vill berätta det för Wincent. Jag vill inte hålla undan något sådant för honom. Det är inte så han och jag funkar. Även om vi går varandra på nerverna för jämnan, så brukar vi aldrig ha några stora hemligheter för varandra. Att jag låtit det gå en hel vecka sedan Kims och min första kyss, utan att han har fått veta något, gör mig skamsen. Särskilt när typ hela min skola vet om det också.

"Vill du att jag ska vara med?" frågar Kim och lägger händerna ovanpå mina höfter, drar mig intill sig. Det fladdrar till i mitt mellangärde.

"Nej, jag vill berätta det själv först", svarar jag och placerar min panna mot hennes. "Men jag kan messa när jag har gjort det, så kan du komma över och träffa dem? Om du vill."

Kim ler varmt mot mig.

"Det vill jag jättegärna", säger hon och låter långsamt sina läppar möta mina. Det är ingen grov kyss, utan en lätt och mjuk, som gör mig alldeles svag i benen. Det är konstigt hur det kan kännas så nytt varje gång. Som om jag smakar på min favoriträtt för första gången, om och om igen.

Vi drar oss båda motvilligt ifrån varandra och börjar gå hand i hand bort mot ingången till Pizza Hut.

Vi ska på dejt. Dubbeldejt, med Måns och Theo.

Det var Måns idé, och trots att han också är som min bror så känns det på ett sätt lite förbjudet. För han är ju även min storebrors bäste vän och nu har han och jag nästan blivit bästa vänner också. Ännu en sak Wincent inte är medveten om.

Ugh, jag känner mig som världens sämsta lillasyster. Och vän. Utan att jag har märkt det, har jag börjat dela allt mer saker med Måns istället för med John. Det allra värsta är dessutom att det känns som att Måns och jag alltid har varit så här tajta, när det i själva verket bara är ett par veckor. Knappt det. Det är intressant att det är just han också, eftersom han ju alltid varit en del av mitt liv.

Måns var min brors bästa polare, men han blev också som en bror för mig. Han som alltid funnits med och som tältade med oss i trädgården på baksidan av huset om somrarna när vi var små.

Även om Wincent var min bästa vän mer än ofta så var det ju självklart så att jag, som alla småsystrar, ibland inte fick vara med när han och Måns lekte. Men senare när jag blev lite äldre, som på den där årliga tältningen till exempel, var det vi tre, i sovsäckar – Wincent och Måns på var sida om mig och så jag i mitten. Vi brukade grilla med mamma och pappa på kvällen och tävla i antalet ätna marshmallows, sedan charader tills vi låg i gräset och inte orkade mer eftersom vi skrattade så mycket, och så slutligen spökhistorierna innan läggdags inne i tältet.

Måns hade en bok med olika sägner och spökhistorier, som han med hjälp av en ficklampa, läste ur när våra föräldrar sagt godnatt till oss och gått in i huset. Måns har alltid haft väldigt lätt för att läsa, så hans inlevelse var total och det gjorde naturligtvis historierna ännu mer skrämmande – förstärkt med suset ifrån träden och omgivningen kring tältet. Även om det bara var hemma i trädgården, så gjorde tältduken alla ljud tusen gånger läskigare.

Vi är alla tre rätt skräcktåliga och även om jag var mer lättskrämd när jag var yngre, så blev det aldrig så illa att jag behövde smita in till huset. Men de få gånger som jag faktiskt blev rädd, makade både Wincent och Måns sig tätare intill mig med sina sovsäckar, så att vi alla tre låg tätt, tätt packade mot varandra – de som två skyddande skedar på var sida runt mig. Det var något av det allra mysigaste jag visste, speciellt när de började komma upp i yngre tonåren och skulle kaxa till sig om allt. Men med mig, där i tältet, var det inga som helst problem för tuffingarna att ligga tätt intill för att göra mig trygg. Faktum är att jag faktiskt bara låtsades bli rädd vissa gånger eftersom jag längtade så efter att vi skulle sova sådär tätt tillsammans.