❥ fjorton

1.9K 116 32
                                    

Jag hostar kraftigt in i armvecket. Och nej, den här gången är det faktiskt inte fejk. Jag är alldeles öm och hes i halsen, och det beror inte på någon äkta förkylning, utan på att jag stått och skriksjungit som en idiot tillsammans med Elin och tusentals andra tonåringar. Mestadels fangirlande tjejer.

Kim var förstås också med oss i den trånga folkmassan framför scenen, men till skillnad från oss så skrek hon inte. Men hon log mot mig när jag sjöng och fångade upp mig när mina ben emellanåt vacklade till av små knuffar ifrån de andra fansen.

Jag sätter mig i skräddarställning ovanpå mitt täcke på luftmadrassen och lutar ryggen mot kanten av Elins säng. Klockan är återigen halv ett på natten, efter ännu en fullspäckad dag.

Efter att vi lämnat det stela frukostbordet bakom oss och gjort oss i ordning, drog vi runt några timmar på stan i affärer, innan vi besökte McDonalds och beställde med oss tolv stycken cheeseburgare till vårt köande vid arenan.

Inte för att jag hade speciellt lätt för att äta. Nervositeten stegrades mer och mer, allt eftersom tiden för framförandet närmade sig, och sedan när de väl stod där kunde jag knappt tro att det var sant. Jag fick nypa mig själv i armen minst tre gånger för att på riktigt inse att jag inte drömde. Harry, Louis, Liam och Niall stod verkligen där på scenen. De sjöng live, kastade nävar av den använda konfettin på varandra då och då, och pratade på om hur mycket de älskade svenska köttbullar. Allt var precis så som jag föreställt mig att det skulle vara – till och med bättre.

Och nu är det över. En underlig tomhet vilar i mitt bröst. Ett hål efter alla mina förväntningar och den längtan som legat där och grott sedan jag öppnade det där kuvertet på min födelsedag. Sedan jag vecklade upp det hopvikta, tunna pappret med den utskrivna biljetten och svor högt och förvånat för mig själv, samtidigt som jag plötsligt glömde bort hur man gör när man andas och blev så yr att John fick skrika högt åt mig genom datorn att, som han uttryckte det: ta ett fucking andetag.

Han har förresten skickat en massa meddelanden den senaste kvarten om hur det var. Och jag svarade med "drömlikt" och en massa emojis med hjärtögon.

"Och Kim?" undrade han. Till det skrev jag bara en smiley med dubbelhakor. Jag får ringa honom på Discord när jag kommer hem. Han är den enda som vet något om frukostens tåflirtande. Det skrev jag till honom när jag lånade toaletten på McDonalds.

Luftmadrassen under mig kränger till när Elin sätter sig tillrätta bredvid mig.

"Berätta nu", säger hon med hes röst. "Vad är det som pågår mellan dig och Kim egentligen?"

Jag vrider hastigt på huvudet åt henne och spärrar upp ögonen. Har hon tjuvläst något av mina meddelanden till John?

"Va-ad menar du?" frågar jag stammande och näst intill ljudlöst, eftersom min röst nästan är helt försvunnen.

Elin lägger menande huvudet på sned och rynkar på pannan.

"Jag är inte dum", fnyser hon. "Ni satt ju typ och hade ögonsex vid frukosten!"

Ögonsex. Mina kinder hettar till åt hennes uttryck. Det får Elin att nöjt lägga armarna i kors och le stort åt mig.

"Aw, du rodnar!" utbrister hon och ler med ens ännu bredare. "Det är okej, du behöver inte skämmas, det är bara gulligt ifall du har känslor för henne."

Jag öppnar munnen för att protestera, men det kommer inga ord. Jag bara gapar, som en liten guldfisk.

Jag skulle kunna säga att tystnaden jag ger ifrån mig, beror på att jag har tappat rösten på grund av allt mitt skrikande – vilket jag tekniskt sett, faktiskt nästan har gjort – men samtidigt vet jag, att mitt tysta gapande snarare beror på att jag inte riktigt kan förneka hennes ord.

Fjorton år, trehundrasextioen dagar och KimDär berättelser lever. Upptäck nu