Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tjugosju - (Wincents p.o.v)

Jag för min spelare framåt, dribblar och skjuter.

I ribban.

Målisen får tag i bollen och spelar ut den i ett långt skott. Jag tar emot utsparken och börjar återigen driva bollen framåt. Lika snabbt hamnar jag i närkamp med en motspelare som snor bollen och tar sig förbi mig, in på min planhalva. Passar sig förbi mina efterblivna "lagkompisar" som inte verkar reagera.

Jag trycker aggressivt på X-box-kontrollen mellan mina händer. "Men spring då för i HELVETE!" skriker jag mot tv:n som att spelarna kan höra mig och sluta bete sig som jävla stolpskott.

Det hjälper inte ett dugg. Motståndarna gör mål och dubblar sin ledning. Toppen. Inte ens vinna mot "datorn" i FIFA kan jag göra idag. Jag pausar och avbryter matchen. Jag pallar inte mer.

Jag saknar Bill, tänker jag och sjunker ner i soffan med en tung suck. Mot henne hade jag vunnit med flera mål mot noll i typ varje match. Men det är självklart inte det som jag saknar mest. Det är hur roligt det är att retas med henne när hon förlorar och börjar kasta kuddar på mig. Hur jag drar henne intill mig, håller fast henne med armen och rufsar till hennes hår, vilket hon hatar. Hur allt är så bra och lätt och...

Jag gnider handen över pannan. Jag undrar fortfarande varför hon inte berättade om Kim. Jag förstår att det säkert var lite skrämmande att säga att hon har ett förhållande, speciellt med tanke på hur överdrivet överbeskyddande jag har betett mig. Men hon vet att jag aldrig skulle döma henne för hennes sexuella läggning. Aldrig. Visst vet hon det? Det måste hon ju. Men varför har hon i så fall inte berättat? Måns fick veta, men inte jag.

Lika snabbt inser jag att det ju faktiskt finns en stor anledning till att Måns vetat hela tiden. Han är gay och dessutom en väldigt trygg person att prata med, definitivt om känslor. Inte för att jag delade med mig särskilt mycket till honom efter mamma, men det berodde ju mer på att jag var helt instängd med all min skit. Det lilla jag sa förstod han, och stöttade. Även om det måste ha gjort väldigt ont för honom. Speciellt när jag träffade Mika. Hon var den första som varit på riktigt för mig. Som jag älskar. Lika mycket älskar jag Bianca och Måns – fast på ett annat sätt.

Jag biter mig själv i tungan. Måns vågade inte berätta för mig. Inte förrän Ronja så tvunget fick honom att avslöja det på studentbalen. På helt fel sätt. Men egentligen ville han inte, vågade inte... Bianca kanske inte vågade heller. Kanske framstår jag som att jag är emot allt annat än straight. Att jag är en sån som hatar.

Mitt huvud värker så av alla frågor att jag känner mig helt tokig. Jag inser plötsligt att jag verkligen behöver Mika. Bianca är inte den enda jag har betett mig som ett as mot. Min flickvän, som finns där för mig i alla lägen. Hon har försökt allt och jag har inte ens försökt. Jag är en sån jävla idiot.

Jag tar en snabb dusch, byter om till en nytvättad hoodie och sätter mig i min röda Jaguar. Det tar inte mer än fem minuter hem till Mika. Jag parkerar, röker en snabb cigg och knackar lätt på dörren. Mikas mamma öppnar och brister ut i ett leende.

"Åh, hej Wincent! Trevligt att se dig, det var ett tag sen." Det sista säger hon med en orolig glans i ögonen. Det är inte längesen jag var här, bara ett par dar sen, men det är längesen när det gäller mig och Mika. Hon tror säkert att vi har problem. Att vi ska göra slut. Men förmodligen allra mest: att jag ska göra det och krossa hennes dotters hjärta.

Hon släpper in mig och jag hoppar ur skorna innan jag stiger in i vardagsrummet där jag skymtat Mika ifrån tamburen.

När jag kommer närmre ser jag att hon håller på att lägga pussel. Ett 50-bitars. Det kanske låter futtigt, men jag blir varm om hjärtat. 50 bitar! Hon är fantastisk.