Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ sjutton

Dörren gnisslar när jag öppnar den. Som om den blivit rostig av att ha varit stängd så länge.

Rummet är dunkelt. Gömt. Bortglömt.

Egentligen undrar jag varför vi aldrig har gjort oss av med skiten. Hennes saker och kläder. Påslakanen och örngotten. Kanske till och med sängstommen. Pappa sover ju ändå inte här längre. Det har han aldrig gjort. Inte sedan hon hängde sig själv i den där snaran och vi fann våra svarta kuvert placerade intill huvudkuddarna.

Efter begravningen flyttade pappa direkt in i gästrummet och enda anledningen till att vi överhuvudtaget har satt en fot här sedan dess, är för att hämta något. Det är också därför jag är här just nu.

Jag trycker på strömbrytaren och suckar när jag inser att lampan inte fungerar. Med hjälp av ljuset som letar sig in ifrån dörröppningen går jag fram till fönstret och drar åt sidan de fördragna, tjocka och vinröda gardinerna. Dagsljuset lyser upp varenda dammråtta och jag rynkar på näsan när jag ser en blänkande liten silverfisk i ett hörn.

Jag är på vippen att springa ut ur rummet efter dammsugaren, men så kommer jag på att jag inte är här för att städa, hur väl det än skulle behövas.

Jag går bort till garderoben och tar tag i handtagen på garderobsdörrarna. Hennes doft slår rakt emot mitt ansikte när jag öppnar dem, nästan som en käftsmäll. Ögonen tåras – kanske av minnen, kanske av damm – oavsett vad så sväljer jag hårt och blinkar bort dem. Jag är inte här för att gråta, även om det lätt blir så när jag är ensam. Det är lättare att hålla fasaden uppe när jag har folk runtomkring mig.

Jag sätter mig på knä på golvet och sträcker mig in i garderoben. Flyttar undan skorna och skokartongerna. Där, i ett hörn, står det. Blekt rosa med små guldbårder.

Jag tar tag i skrinet och ställer mig upp. Blåser bort dammet. Något som visar sig vara en rätt dålig idé. Dammet yr nämligen till i en liten tromb och får mig att nysa upprepade gånger.

När nysningarna har lugnat sig, även om det fortsätter att kittla en aning i min näsa; stänger jag garderobsdörrarna och bär med mig den lilla kistan till mitt rum.

Jag sätter mig i skräddarställning ovanpå min obäddade säng med det blänkande skrinet framför mig. Lyckoskrinet.

När jag öppnar det ser jag de små hopvikta lapparna – några mer gulnade än andra, och den lilla ballerinan börjar snurra till sin melodi. Jag skulle kunna läsa igenom lapparna, men det vill jag inte. Inte just nu. Skolan börjar om – jag slänger en blick på min väckarklocka – tjugo minuter, och jag har inte lust att komma alldeles rödgråten till skolan. För rödgråten kommer jag definitivt att bli. De där lapparna, särskilt de som min mor har skrivit, är svåra att läsa utan att höra hennes röst – så gott som jag minns den – och den kommer inte att lämna mig tårlös.

Jag sträcker mig efter mitt lilla röda mattehäfte. Jag bläddrar igenom sidorna med uppskrivna ekvationer, kvoter och hemläxor som jag inte vill tänka på, får fram en ny sida och river ut den med ett ritch.

"När det är något lyckligt du vill minnas."

Jag hör rösten i huvudet.

"En person du tycker om..."

Jag går bort till skrivbordet och rycker åt mig en kulspetspenna. Med pennan ritar jag ett hjärta på den utrivna sidan. Det blir ojämnt, som vanligt. Varför ska alltid ena hjärthalvan fucka upp?