Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tjugonio

"Och de där idioterna ska gå i nian?" fnyser Wincent när vi gått en bit bort i skolkorridoren.

"Ja men de är killar", säger jag och skrattar till lite. "No offense."

Han drar ena handen genom sitt mörkbruna hår, suckar och ger mig ett plågsamt leende.

"None taken. Alltså jag har inte direkt varit en bättre sådan." Jag öppnar munnen för att protestera men hans blick får mig att stänga den igen.

"Bill", börjar han och sänker ögonen mot golvet. "Förlåt mig. Jag skäms ihjäl för hur jag har betett mig."

"Det gör inget", börjar jag, men han avbryter mig.

"Det gör det visst! Känslorna tar över mig hela tiden men det är fan ingen ursäkt! Jag har betett mig som ett as. Jag är fan ett levande exempel av en odräglig kille."

Vi har nått fram till ett bord i änden av korridoren, precis intill skolbiblioteket, och vi sätter oss på en av bänkarna. Jag knuffar till honom lätt med axeln.

"Nu tar du i, Bull", säger jag. "Så hemsk är du faktiskt inte."

Ta bara Mika till exempel. Vilken person som helst hade kunnat utnyttja hennes svagheter och använda henne hur de vill men det skulle Wincent aldrig göra. Visst, han har betett sig illa ibland, handlat utan att tänka och hamnat i slagsmål några gånger och annat skit förut, men det har aldrig varit planerat. När det verkligen är allvar ser han klart och sätter alla utom sig själv i första rummet.

"Man behöver inte vara hemsk för att bete sig hemskt, Bill", konstaterar han med en bedrövad blick. "Sluta försvara mig när jag är en idiot, okej?"

Jag ser storögt på honom, men nickar. Jag har inte ens tänkt på att jag gör det ibland. Letar rimliga förklaringar ifall han gjort en dum sak, något som gör saken mindre dum. För att för mig är han aldrig dum.

"Det är ingen ursäkt, men jag kände mig utanför som inte visste", mumlar han en aning skamset. "Det känns som att vi har börjat glida ifrån varandra och det gör mig fucking livrädd." Hans ögon blir glansiga och han torkar sig envist om ögonen med sin fria hand. Jag känner hur det svider i mina egna ögon och sänker blicken för att inte själv börja gråta igen.

"Jag har också känt mig rädd för det", säger jag och sväljer hårt. "Jag vet inte varför jag inte sa något, jag ville det, men det var typ svårt. Det var som jag drog ut på det och du vet, om jag inte tänker på det så finns det inte. Jag vet att du inte skulle tycka annorlunda om mig, men ändå..." Jag tystnar och biter mig själv lätt i underläppen.

"Det var en stor grej", fyller han i och kramar min hand. Jag tittar upp och han ler svagt mot mig. "Det ÄR en stor grej!"

Jag nickar. Känner hur mina kinder blir varma.

"Fan Bill", säger Wincent och drar in mig hårt i sin famn. "Jag trodde jag hade förlorat dig."

"Jag dig", får jag fram, alldeles pressad mot hans överkropp. "Bull... jag kan inte... andas!"

"Förlåt förlåt förlåt förlåt", upprepar han och pussar mig i håret och ansiktet.

"BULL!" tjuter jag och skrattar. Han skrattar också och kramar till ytterligare en gång innan han släpper mig.

"Förlåter du mig?" frågar han hoppfullt. Jag vill nästan ta tag i hans kinder för han ser så himla gullig ut.

"Ja det är klart. Förlåter DU mig?"

Han ger mig en förmanande blick. "Bill, den enda idioten här är jag."

Jag suckar och ler. "Sant."

Han puttar lätt till mig och jag skrattar.

"Du sa det ju själv! Idiot!"

"Ja, jag vet", svarar han leendes. "Ska vi skolka?"

Jag höjer förvånat på ögonbrynen när jag ser hans oberörda min.

"Är du seriös?" utbrister jag med ett stort leende.

"Tja, jag måste ju gottgöra dig på nåt sätt." Han flinar och jag skakar på huvudet.

"Du har en sån jävla dubbelmoral brorsan", säger jag och han skrattar högt.

"Jag vet! Vad vill du hitta på först?"

Jag funderar lite. "Brunch?"

Wincent nickar leendes. "Det är en deal. Och mer?"

"Kanske tjuvröka?"

Wincents leende falnar och han ger mig en skarp blick.

"Jag har faktiskt redan gjort det", avslöjar jag och biter mig själv i läppen igen. Min bror spärrar upp ögonen.

"Bill!" utbrister han chockat och skakar sedan på huvudet. "Antar att jag inte är den bästa förebilden."

"Lägg av, du är den värsta bästa!" flinar jag och han himlar med ögonen.

"Tack för det, men på riktigt. Jag vill inte att du ska bli beroende av den skiten också."

Jag ler skuldmedvetet.

"Plus hur fan ska jag kunna sluta om du står och puffar i närheten av mig som..." Han letar efter orden. "Som typ en tallrik pommes!" utbrister han och slår ut med armarna.

"Jämförde du mig precis med en pommestallrik?" skrattar jag.

"Håll käften", flinar han och rufsar till mig i håret. Jag tjuter till och han skrattar när jag försöker dra mig undan. "Jag menar ciggen så klart."

"Visst, kannibal", säger jag med ett flin tillbaka när jag rättat till mitt hår med ena handen. Wincent himlar med ögonen igen.

"Det kommer vara fett läskande ju!" klagar han. Jag svarar med att föra en osynlig cigg mellan mina fingrar till läpparna.

"Mmmm, rök", säger jag med en drömmande blick. Wincent tappar hakan, men hämtar sig snabbt och ser fejkat argt mot mig.

"Ge hit", beordrar han och sträcker ut handen mot mig.

Det tar utav alla mina krafter att hålla mig från att skratta när han tar emot den osynliga ciggen och drar in ett djupt och ljudligt bloss luft.

Den här killen är alltså 19 år gammal mina damer och herrar.

Jag märker plötsligt hur det prasslar till och när jag vänder på huvudet ser jag två elever som jag tror går i åttan vid ett bord ett par meter bort, med skrivböcker uppslagna. Dock skriver de inte. De stirrar på oss och viskar vad de tror är diskret, men det är inte så svårt att lägga ihop två och två.

Jag ser på Wincent som också märkt av dem och vi börjar gapskratta.

"Nu drar vi härifrån", säger Wincent när det värsta av skrattanfallet lagt sig. Men vi fortsätter skratta hela vägen ut till hans bil.