När världen tystnar

1 ~ Mamma är död

"Jag behöver hjälp", viskar Theo in i mobilen. Han försöker koncentrera sig på samtalet men orden som mannen i andra änden säger hör han inte.
"Lyssnar du Theo?" Rösten låter orolig.
"Ja.. jag bara..." Theo vet inte vad han ska säga. Rösten bär inte och tomheten i bröstet är stark och överväldigande.
"Det kommer alldeles strax komma hjälp till dig. Din mamma kommer tas om hand och du kommer få prata med en präst."
Theo vill inte prata med en präst men han har inget val, det kommer att komma en oavsett vad han vill. Hans mamma hade fått tagit emot två sådana besök, det här blir Theos tredje.

Theos pappa hade jobbat på en rymdforskningsstation. Han var inte hemma så ofta men varje gång han kom hem hittade familjen alltid på något roligt. De kunde gå på bio, bowla eller bara gå ut på en fin restaurang.
Theo minns sista gången de sågs. Det hade varit en fin dag och vårsolen värmde med sina starka strålar. De hade besökt Liseberg och strosat runt i parken hela kvällen. När himlen färgades röd åkte de berg- och dalbanor och skänkte tior till chokladhjulen. Det hade varit en rolig dag och Theo skulle göra vad som helst för att få uppleva den igen.
Dagen kom aldrig igen.

Pling. Theo hasar sig till dörren och torkar tårar och snor med baksidan av handen innan han öppnar dörren. Utanför står fyra personer, alla iklädda vita overaller och blåa andningsskydd. Två av dem bär på en bår med sina händer dolda i handskar. Theo flyttar sig åt sidan och släpper in dem samtidigt som han drar efter andan. Han hade inte varit beredd på hur de skulle se ut, hans mamma hade aldrig tillåtit honom att se denna process tidigare. Nu skyddar hon inte honom längre.

Theo ser hur overallmännen försvinner in i lägenheten under tystnad. Stämningen är allvarlig och en av dem ser medlidsamt på honom. Theo stirrar tillbaka och förstår att det är prästen när han får syn på ett kors runt halsen. Håret är täckt under en gummiliknande mössa och det enda Theo kan se av hans ansikte är ögonen, men även dem är täckta av ett par stora skyddsglasögon.

  "Hur känns det?" frågar prästen och sätter sig vid köksbordet. Han pekar mot stolen mitt emot och Theo går motvilligt dit. Han säger inget och prästen sitter tyst länge.
  "Jag förstår om det känns tungt och mörkt nu."
  Du förstår ingenting, tänker Theo och studerar en repa i bordet. Han har ingenting att säga och känner sig död inombords. Ingenting är värt att leva för.
  "Titta inte mot sovrummet nu", ber prästen men Theo fnyser bara. Säger någon sådär är det självklart att man tittar. Männen kommer ut igen med båren mellan sig, den är inte tom längre. En människa ligger dold under en filt.

  Theo vet inte vad som flyger i honom men hjärtat rusar och tårarna tränger fram. Panikslaget reser han sig häftigt från stolen så att den välter omkull med en hög smäll. Han rusar fram till männen och börjar slå med knutna nävar mot den av dem som går först. Han slår och slår och tårarna sprutar. Desperata rop lämnar hans strupe och innan han hinner börja sparkas har den tredje mannen som inte bär på något tagit ett stadigt tag om hans armar. Han brottar omkull Theo på golvet och får ta i för att hålla honom på plats. Theo försöker slå sig lös som en vilde. Mannen tar fram en grön väska som han har haft med sig och plockar fram en spruta, placerar nålen i Theos armveck och skyndar sig att trycka in vätskan.

Världen snurrar men känns behaglig. Lugnet ligger som ett varmt täcke runt honom och det känns nästan som att han svävar. Theo ser glada minnen framför sig, där han var lycklig och bekymmersfri. Ett leende leker över hans läppar och små, nästan osynliga, smilgropar visar sig i de fräkniga kinderna. Vad det än var han fick för något så vill han ha mer.

Lyckan varar inte länge. Den är över på bara några minuter och smärtan letar sig tillbaka, griper tag om varenda nerv hans kropp har. Båren är borta. Mamma är borta. Alla är borta. Han tror att han är ensam där han ligger på golvet och stirrar upp i taket så när prästen plötsligt talar blir han rädd och rycker till.
"Känns det bättre?" Orden är dämpade genom andningsmasken.
"Det gjorde i alla fall."

Någon timme senare är prästen borta och Theo sitter ensam i köket, tittar med tomma ögonglober ut genom fönstret. Det har blivit mörkt ute och stjärnorna strålar hoppfullt. Men ute finns det inget hopp alls.

Paniken över att inte ha någon koll på vad som händer är fruktansvärd och ständigt närvarande. Theo kan inte minnas när han senast sov en hel natt. Det har gått så fel att han nästan har vant sig vid döden. Den gör ont och bryter ner honom totalt, men han har förstått att han inte har något annat val än att fortsätta, ingen kommer ta smärtan ifrån honom.

Vid sin pappas dödsfall, som var det första som gjorde riktigt ont, hade han inte hanterat det bra. Han hade låst in sig på sitt rum och inte sagt ett enda ord på flera dagar. Skolan sket han totalt i och alla blev oroliga för honom. Men han kunde inte ta sig i kragen. Dessutom så visste ingen vad som höll på att hända då, hans pappa var bland de allra första i trakten att hastigt lämna jordelivet på detta grymma sätt.

Han skulle bli långt ifrån den sista.