Once a Glader always a Glader

Tillbaka

Thomas perspektiv
- Hey Thomas kan du fixa lite ved inför inatt ropade Newt
- Ja svarade jag och gick och hämtade en säck att lägga veden i. På vägen dit såg jag ett litet tält och smög sakta dit för att se vad det fanns i. Jag skulle just öppna luckan men något knuffade till mig.
- Rör dig inte skrek personen. Jag visste inte vem det var för att hen hade en luva på sig men jag hörde på rösten att det var en tjej.
Jag reste mig sakta upp och hon följde mina rörelser med sin kniv.
- Ta det lungt jag ska ska inte skada dig sa jag.
- Vem är du och vad vill du skrek hon
- Jag är Thomas och jag vill inte dig något illa, snälla lägg ned kniven försökte jag.
Hon sänkte långsamt kniven utan att ta blicken från mig.
- Hej Thomas varför ta du så lång tid sa Newt och kom gående men stannade genast när han såg flickan. Hon blickade på Newt och tog av sig luvan.

Newts perspektiv
Jag skulle gå och hämta Thomas men när jag kom såg jag att han stod med en person med luva på sig. Denna personen tog av sig sin luva och jag insåg vem det var.
- Du... Det är du sa jag, vi letade efter dig men hittade dig aldrig och alla trodde att du var död. Varför är du här??
Hon sa inget utan vinkade in oss i ett tält som jag ansåg vara hennes. Jag och Thomas satte oss i tältet utan att säga ett ord.
- Jag kände igen dig började hon och tittade på mig. Du var där när det hände, när dom gjorde detta mot mig fortsatte hon och räckte ut handen och på framsidan av sin vänstra handled hade hon ett typ av märke.
- Minns du att jag varje kväll satt i trädkojan och funderade på vad det betyde sa hon och tittade på mig.
Jag nickade för det gjorde jag. Jag mindes att varje kväll satt hon och tittade på stjärnorna i hop om att hitta svar.
- Jag vet vad det är för något sa hon och tittade ned, jag vet vad det är.

Thomas perspektiv
Jag satt i hennes tält med Newt utan att förstå vad detta handlade om, hade dom träffat henne innan, vad var det för märke på hennes handled.
- Vem är du frågade jag
- Oj, jo jag är Zoe och det är typ det enda jag vet om mig, för jag hamnade här på samma sätt som du gjorde sa hon och små log.
- Kom du måste träffa dom andra, Minho kommer nog att bli glad över att se dig igen sa Newt och gick ut med oss som följde efter.

Zoes perspektiv
Vi gick mot Glade och alla kom springande mot oss. Alla var förvånade men alla mindes mig och Minho insåg vem jag va och kramade om mig. Jag hade saknat dessa grabbarna men jag visste att jag inte kunde stanna hos dom för att jag kommer bara att skada dom. Jag var tvungna att berätta men jag visste inte när för just nu var Newt, Minho och alla glada över att se mig, eller inte Thomas och Gally för Thomas kände ju knappt mig och Gally han har nog alltid hatat mig. Det blev ett litet camp fest och jag satte mig med Thomas med dom andra pratade och skrattade.
- Varför är du så bekymrad sa helt plötsligt Thomas. Jag tittade bara på honom med tårar i ögonen och han kramade om mig.
- Tack Thomas, jag önska att jag kunde berätta men allt kommer att rasas samman och ni kommer att skadas..... På grund av mig.