Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ arton

Jag skrattar och tar emot hjälmen. Drar den över huvudet och låter Kim hjälpa mig med spännet.

Hon slänger benet över mopeden och jag efterföljer hennes rörelser. Sluter mina armar kring hennes midja. Känner hur det pirrar inuti av närheten.

"Ska du inte ha någon hjälm?" frågar jag när jag ser in i hennes vitblonda hårsvall och jag märker att hon inte har någon på sig.

"Hade bara en hjälm med idag. Från och med imorgon tar jag alltid med två."

Jag ler bakom visiret. Menar hon att den andra alltid kommer vara reserverad åt mig? Jag hoppas det.

<><><><><><><><>

"Okej Bill, ut med det."

Jag ser upp ifrån min orörda tallrik och möter Wincents blick.

"Vadå?" frågar jag.

Wincent suckar ljudligt. "Spela inte oskyldig", säger han. "Jag ser ju att nåt har hänt. Du har haft ett läskigt leende på läpparna hela eftermiddagen och just nu sitter du och rodnar okontrollerat åt köttfärslimpan."

Jag för genast händerna mot mina kinder, som mycket riktigt är heta – om än hetare nu, och blänger på min storebror.

"Gör jag ju inte!"

Wincent ser skeptiskt på mig.

"Jag gör inte det!" säger jag högt igen.

"Okej, chilla!" utbrister Wincent och håller upp händerna framför sig. "Felbedömning av mig." Men han ser inte ut att mena ett enda ord av vad han säger.

Jag spänner käkarna och Wincent lägger sina armar i kors – och sedan börjar vi stirra ilsket på varandra över köksbordet. Moget, jag vet.

Ett pling från min mobil, som ligger precis intill min tallrik, får oss båda att bryta ögonkontakten.

Månis – 18:23
Ring mig.

Wincent sträcker sig över bordet efter min telefon och jag kastar mig efter den så fort jag förmår, men den befinner sig redan mellan hans fingrar. Hans ansikte bleknar när han läser notisen – både i realisation och konfusion på samma gång.

"Måns???" spottar han och ser frågande på mig. "Varför vill Måns att du ska ringa honom?"

"Det är inget sto-"

"Du gillar honom! Och nu messar ni bakom min rygg!"

Jag ser trött på Wincent och himlar med ögonen.

"Hör du på riktigt vad du säger just nu?" frågar jag.

"Ni gick iväg ensamma igår", kontrar Wincent.

"För att prata. Inte hångla. Bull, han har en pojkvän. Och jag ha-" Jag tystnar, när jag inser vad jag är på väg att avslöja.

"HAR DU OCKSÅ EN POJKVÄN!?" utropar både Wincent och pappa – som fram tills nu suttit helt tyst vid matbordet. Nu står båda två upp och utväxlar något som liknar panikartade blickar.