Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ nio

"Du är jättefin och allt, och det finns så mycket med dig att gilla, men jag..." Jag tystnar och fäster en hårslinga bakom mitt öra.

"Du gillar mig inte på det sättet", fyller Lukas i, med sammanbitna käkar. "Jag vet, Bee."

Jag känner skyldigheten som en slägga i ansiktet. Han är besviken, jag kan se det. Det skulle jag säkert också ha varit i hans situation, för även om han innerst inne anat hur det låg till, så måste han ändå ha haft hopp.

Jag tar tag i hans hand och ser medlidande på honom.

"Lukas, jag önskar verkligen att jag kunde vara rätt för dig..." Jag biter mig själv i läppen igen, men slutar abrupt när jag kommer på vad jag gör. Jag vill inte tugga sönder mina läppar mer än jag redan gjort.

"Jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner?" frågar jag försiktigt och Lukas drar till sig sin hand, för den hastigt genom sitt mörkblonda hår.

"Klart att jag vill vara din vän, Bee", ler han sakta och flackar med blicken mellan mig och asfalten. "Jag är nog lite nere ett tag bara, men då vet du varför."

Jag slickar mig om läpparna och nickar tyst. Drar in honom i en kram. Han lägger armarna om mig och jag känner hur hela han slappnar av. Även om det hela gör mig lite ledsen, så är jag ändå lättad över att vi har pratat ut om det. Både för hans skull och för min egen.

Vi avslutar kramen och när han reser sig för att gå in så följer jag med honom. Vi går tysta bredvid varandra in i skolan, men tystnaden är inte längre obekväm.

När vi kommer fram till klassrummet får jag syn på Kim som står och pratar med Simon. Hon har håret i en slarvig knut bak på huvudet och har på sig en ljusgrön poncho och gråa jeans.

Jag vänder mig mot klassrumsdörren och när Ann öppnar är jag en av de första in i klassrummet. Jag sätter mig vid en bänk längst bak intill fönstret. Tittar ut genom glasrutan. Förutom den gröna fotbollsplanen och ett par röda bänkar är skolgården bara grå och trist.

Jag hör stolen dras ut bredvid mig och jag samlar ihop mitt hår för att sätta upp det i en tofs, men när jag ska dra av en hårsnodd från handleden märker jag att jag har glömt ta på mig någon. Jag släpper lite irriterat ut håret över axlarna igen med en djup suck.

"Här." En hårsnodd sträcks ut framför mitt ansikte.

Jag vänder blicken åt bänkgrannen och ser att det är Kim. Såklart. Hennes läppar är som vanligt mörkt röda och den gröna ponchon får om möjligt hennes gröna ögon att gnistra ännu mer.

Min blick faller på hennes utsträckta hand igen och jag stirrar på hårsnodden. Den är svart och hålls ihop av en sådan där metallclips.

"Har du aldrig sett en tofs, eller?" hör jag Kim skratta till bredvid mig.

Jag vaknar till och öppnar snabbt munnen för att svara.

"Nej."

"Nej?" Kim ler roat och jag har lust att gömma mig under bordet när jag inser vad jag just sagt. Jo men det låter ju rimligt Bianca, femton bast och aldrig sett en tofs. Imponerande.

"Jo!" utbrister jag lite generat. "Jo, det har jag." Kim flinar och räcker återigen över hårsnodden åt mig. Jag tar den ur hennes hand och känner hennes blick på mig när jag sätter upp håret.

"Tack", mumlar jag och hon nickar.

"Bianca och Kim, har ni något ni vill dela med klassen?" Mina ögon riktas hastigt mot den skarpa rösten och jag möts av Anns irriterade blick.

Jag suckar och skakar på huvudet åt henne.

"Jag skulle uppskatta om ni ville lyssna då!" fnyser hon och vänder sig sedan åt tavlan igen, där hon har börjat rita upp några otydliga krumelurer och figurer under versalerna OKTOBERREVOLUTIONEN. Bild är uppenbarligen inte ett av hennes starkaste ämnen.

Precis när jag har slagit upp min historiebok skickar Kim över sitt skrivblock på min bänk och jag vänder mig mot henne med en oförstående blick. Hon nickar kort mot blocket. Hon vill att jag ska läsa.

När jag tittar ner ser jag att hon har skrivit ett kort meddelande istället för att föra anteckningar och måla av Anns fula bilder.

Du har fått mitt brev va?

Jag tittar upp mot Kim, men hon tittar bara mot tavlan och Ann som pratar om någon Kerenskij.

Ja. Är den äkta?

Jag skjuter diskret över blocket till henne igen och studerar henne när hon läser. Hennes näsa rynkas åt min fråga och hon skakar leendes på huvudet för sig själv när hon skriver.

Det är väl klart! Sådant ljuger man inte om.

På riktigt?

På riktigt.

Men hur fick du ens tag i den? Det är ju redan nästa vecka!?

Det var planerat att jag skulle följa med min kusin och hennes kompis, men hennes kompis fick förhinder och då tänkte jag på dig. Jag vet att du älskar dem. Och vi kan sova hos min kusin btw, hon bor en liten bit utanför Stockholm.

Jag stirrar på hennes meningar. Kims kusins kompis fick förhinder och då tänkte hon på mig? Bara sådär? Är hon seriös?

Jag vänder upp blicken och möter storögt den gröna blicken som synar mig. Jag kan inte hitta några tecken på att hon skämtar.

O
M
F
G
!?

Ett litet glädjeskrik bubblar upp inom mig och utan att tänka mig för, kastar jag mig om halsen på Kim – så hastigt att stolen välter med ett ljudligt brak.

Alla vänder sig om mot oss, inklusive Ann, som ser ut som ser ut att explodera framme vid tavlan vilken sekund som helst.

"Bianca", harklar hon sig med irriterad röst. "Kan du vara snäll och lämna klassrummet."

"Jag kan förkl-"

"Jag bryr mig inte!" avbryter Ann barskt och jag himlar med ögonen åt hennes replik, alldeles för glad för att skämmas eller bry mig om några konsekvenser.

"UT!"

Jag undrar verkligen vad som kan ha gjort Ann på så dåligt humör, men jag tror inte direkt att jag skulle få något svar om jag skulle fråga.

Jag släpper taget om Kim och styr stegen mot klassrumsdörren. När jag tittar mig över axeln möter jag hennes blick och hon ler stort åt mig. Jag ler tillbaka och slinker sedan snabbt ut genom dörren.

Framme vid mitt skåp, sjunker jag ner till sittandes, med ryggen mot underskåpen. Händerna hårt kupade över min mun för att inte skrika. Mitt hjärta bultar hårt i bröstkorgen.

Pappa kommer definitivt inte att gilla att jag blev utskickad från lektionen. Inte Wincent heller, även om han själv inte bara blivit utskickad – utan bokstavligt talat utkastad – mer än en gång. Men just nu bryr jag mig faktiskt inte ett dugg om vad pappa och Wincent kommer att tycka.

Jag och Kim ska till Stockholm. Och inte bara det, vi ska se One Direction.

_________________________

Angående presidentvalet i USA... vad sjutton händer med världen???! -.-'