touch me | h.s

KAPITEL 11

Harrys perspektiv.

Jag satt kvar i bilen ett tag. Det kändes lite som om mitt hjärta hade väckts ur en mardröm. Det gjorde inte ont på samma sätt. Det gjorde ont för att jag inte kunde ta hennes hand eller smeka hennes kind. Jag kunde prata med henne i timmar och aldrig bli trött på hennes röst eller skratt. Jag kunde aldrig bli trött på hennes leenden. Jag kunde inte bli trött på henne över huvud taget. Det enda jag önskade är att allting kunde fungera. Att ingenting skulle komma emellan eller förstöra. Särskilt inte jag själv.

Att bara känna hennes fötter mot mina under bordet var lika mycket ett lyckorus som tortyr. Jag hade inte sett henne le eller skratta på det sättet när jag har varit i närheten på två år. Två hela år. 730 dagar. Jag kände mig som ett monster, fylld av ondska och grymhet.

Det var helt fruktansvärt om jag ska vara ärlig. Jag hade aldrig skadat en människa på det sättet jag skadade henne, men samtidigt så älskade jag henne villkorslöst.

Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste alla bråk. Både Ali och jag hade en dålig period i livet. Vi båda var på botten och det gick inte att hjälpa den ena utan att dra ner sig själv ännu mer. Det funkade inte tillslut. Jag krossade hennes redan spruckna hjärta, gång på gång. Vi var tvungna att flytta isär. Annars hade vi fastnat där nere på bottnen och drunknat.

Men saken är den, att jag kunde inte släppa henne. Jag kunde aldrig göra det. Det går inte att släppa någon man älskar till döds. Det vore som om jag skulle sluta älska min syster bara för att vi inte kommer överens över en period. Hon var min själsfrände, hon var en del av mig som inte gick att radera. Jag älskade henne tillräckligt för att vilja lösa det.

Ibland kändes det som om jag inte kunde andas på grund av att jag inte hade henne intill mig. Jag fungerade inte som jag skulle utan henne. Hundratals nätter har jag legat sömnlös och det har känts som om jag håller på och bli galen. Alla dessa tankar om hur jag har betett mig mot henne och min familj, om hur jag har förlorat mig själv och inte kunnat finnas där som jag borde gjort. Alla ångerfyllda tankar äter mig inifrån och ut.

Jag vill inte och kommer antagligen aldrig att lära mig att leva utan hennes kärlek. Jag vill inte vakna upp ensam med känslan av att det är grått och att regnet långsamt faller inom mig. Jag vill bara hålla henne i min famn, kyssa hennes kind och ge henne min kärlek, precis så som hon ger mig all hennes kärlek hon bär på. Hon förtjänar någon som aldrig sluta kämpa för henne och visar hur mycket hon betyder, även efter. Därför tänker jag aldrig sluta kämpa.

Det finns en anledning till varför jag valde att gifta mig med henne. Det finns en anledning till att hon är mamman till mina barn. Vi har hållit ihop i dussin av år. Jag är inte bara gift med henne, hon är en del av mig som behövs för att jag ska fungera korrekt. Hon är lika viktig för mig att fungera som mina lungor. Hon är luften jag andas. Energin som får min kropp att leva.

Jag älskar henne, även ifall jag inte borde.

Kan ni hjälpa mig med en grej? Ibland får jag dippar här på wattpad då jag inte presterar så bra som jag kan, då jag inte har någon motivation. Kan ni snälla attackera kommentarsfältet och skriva vad jag gör bra och vad jag ska göra bättre? Jag vill ha så många kommentarer som möjligt, för jag vill utvecklas och hitta min motivation. Ni är min motivation. Jag älskar er. Puss.