touch me | h.s

KAPITEL 4

Alisons perspektiv.

Jag kunde inte ens bli arg. Jag blev bara besviken. Inte en enda liten glöd tändes inom mig, bara besvikelse. Om det var Harry som hade låtit henne gå på festen vet jag inte, jag brydde mig inte om att fråga när han ringde. Istället satte jag mig i bilen och körde mot honom.

Han väntade i bilen när jag kom fram.

"Har du hört något mer?" frågade jag. Det kändes i hjärtat när jag hoppade in i passagerarsidan på hans bil. Den var ny, jag hade inte sett den förut. Men det var ändå Harrys bil, den luktade som honom trots att den var ny.

"Nej. Selena ringde och berättade att Darcy hade druckit för mycket. Det enda Darcy sa var att hon skulle sova hos henne, hon nämnde inte något om någon fest." sa han. Jag nickade kort. Det var alltså inte Harrys fel.

"Hos vem är dem?" frågade jag. Det luktade lögn och jag visste att det var vårt fel. Om familjen inte hade splittrats kanske vi hade haft tid och ork till att berätta för Darcy vilka regler det är som gäller.

"Joe hette han visst. Vet du vem det är?" frågade Harry och slängde en snabb blick åt mitt håll.

"Kan vara den killen hon pratar med. Visste du det? Att Darcy skriver med killar?" frågade jag.

"Nej, det är mycket som hon inte berättar." suckar han. Jag nickade medhållande.

"Hon skrev med honom och då frågade jag vem det var. En kille från skolan. Hon beskrev honom som gullig." berättade jag.

"Det var väl tur. Sexig hade varit värre." sa han och flinade svagt.

"Precis min tanke." sa jag. Jag vände ansiktet mot rutan för att dölja leendet.

"Här är det." sa han och svängde in på en uppfart.

"Vi tar utskällningen imorgon." sa jag innan han stängde av motorn.

Huset var stort och på trappan satt Darcy med Selena intill sig. Både Harry och jag hoppade ut och gick fram mot dem. Det verkade lugnt, inomhus spelades musik men det var inga högljudda toner eller spyor utanför.

"Tack för att du ringde. Vi kan skjutsa hem dig om du vill." sa jag och log mot Selena. Hon nickade kort.

"Tack, men jag stannar lite. Mina föräldrar hämtar mig om en liten stund." log hon.

"Vad bra. Darcy hoppa in i bilen. Nu." sa jag och mötte hennes blick. Hon reste sig upp, vinglade till, kramade om Selena och började gå mot bilen. Harry öppnades hennes dörr och stängde den efter henne igen. Jag vinkade mot Selena innan jag hoppade in i bilen. Det var tyst till en början. Harry tittade hela tiden i backspegeln för att hålla koll på Darcy. Hon lutade huvudet mot rutan och tittade ut. Hennes blick var oklar och jag såg att hon hade svårt att hänga med och se allt som svischade förbi utanför.

"Förlåt." mumlade hon. Harry och jag tittade på varandra. Det gjorde ont. Både att se Darcy på detta viset och att möta Harrys blick.

"Vi tar detta imorgon, Darcy. Det vet du." sa jag mjukt. Hon suckade och nickade långsamt. Jag hjälpte henne in på sitt rum. Det kändes konstigt att vara tillbaka i det gamla huset. Harry ville att jag skulle bo kvar, men jag klarade inte av det. Det var Harrys och mitt hus, och Harry skulle inte vara där. Jag antog Harry också hade svårt med det. Det märktes att han inte var lycklig. Han kanske bara inte hade ork till att flytta därifrån. Han kanske hade kvar lite hopp.

När jag kom ner satt han i soffan med sänkt huvud och knäppta händer lutade över knäna. Det såg nästan ut som om han bad, men Harry brukade inte be. Jag hade aldrig sett honom göra det. Om han gjorde det, vad bad han för? Han tittade upp när jag gick ner för trappan.

"Vad sa hon?" frågade han.

"Ingenting." svarade jag. Han nickade kort.

"Kan vi prata?" frågade han efter en kort stunds tystnad. Jag gick fram och satte mig ner i så att jag kunde se hans ansikte. Han var tyst ännu en gång och tittade ner i marken.

"Hur mår du?" frågade han och mötte min blick. Han lät så desperat. Det skar igenom hjärta och ben.

"Ska jag ljuga eller vill du veta?" frågade jag svagt. Han visste redan svaret. Det var ingen idé att låtsas.

"Ljug aldrig för mig." bad han tyst. Jag nickade.

"Jag mår inte bra. Det är en daglig kamp." berättade jag.

"För mig med." sa han tyst och harklade. Hans röst skar sig. "Träffar du någon?"

Jag blev alldeles chockad av frågan. Det var som ett slag i ansiktet.

"Såklart jag inte gör." svarade jag snabbt. Sedan slog det mig. Träffade han någon? Var det därför han ville prata? För att berätta det? Att nu måste en skilsmässa tas till.

"Inte jag heller." sa han och då släppte trycket över hjärtat lite. Vi satt tysta en stund. I säkert flera minuter. Så mycket som vi pratade nu hade vi inte pratat på flera månader.

"Jag ville bara prata lite med dig." förklarade han tyst. Jag nickade sakta. "Jag vet att du är den sista jag egentligen borde prata med. Men jag behöver det." la han till.

"Det är ingen fara." viskade jag.

"Bra."

Sedan blev det tyst igen. Men tystnade talade också. Det var skönt, men samtidigt frustrerande. Jag hade så mycket att säga, men som jag inte kunde. Men det var skönt att bara kunna sitta och titta på honom när han sakta, sakta rullade tummarna.

"Jag borde åka hem igen. Jag kommer hit imorgon igen. Ring mig när hon vaknat." sa jag och reste mig upp. Han nickade.

"Vill du att jag kör dig?"

"Nej, det går bra. Tack ändå." sa jag och försvann mot dörren. Jag kunde knappt andas i det här huset. Inte i det här skedet, inte nu.

Harry hade betytt allt för mig. Han har var mitt livskärlek och jag älskade honom mer än vad mitt hjärta klarade av. Men ändå höll det inte. Hur mycket vi än försökte, hur mycket vi än ville. Missförstånd, svek och misstag förstörde mer än vad som var meningen. Det är meningen att det ska ta slut när man inte längre är kär, men jag är så kär i honom att det gör ont varje sekund av min vakna så väl som sovande tid. För det är det som suger mest, bara för att jag sover betyder det inte att smärtan är borta. Mardröm efter mardröm har jagat mig natt efter natt. Inte en enda stund är fri från smärtan.

Om jag skulle skaffa en instagram (för er, har en som är privat), skulle ni följa mig då?

Alltså där jag kan skriva när jag lagt ut kapitel, nyheter om böcker, och kanske något annat lite smaskigt ♡