touch me | h.s

KAPITEL 2

Harrys perspektiv.

Det var tyst i bilen mellan oss. Någon dålig låt spelades på radion. Noah var på fotbollsträningen, vi skulle hämta upp honom när gitarren var köpt.

"Darcy, det är något jag vill fråga dig." sa jag och skruvade ner volymen. Hon nickade kort, med blicken ner i mobilen. "Stäng av mobilen. Du måste lära dig att vara lite social. Allting kretsar inte runt mobilen." sa jag och harklade mig. Jag var irriterad. Ali verkade nedstämd, ännu mer nedstämd än vad hon varit det senaste året. Darcy suckade och la undan mobilen.

"Hur är det hos mamma?" frågade jag.

"Bra, hur så?"

"Jag undrar bara. Jag vet att det är jobbigt i din ålder men du måste försöka komma ihåg att vara trevlig. Noah kommer bli likadan, men nu är det dig det gäller-..." började jag.

"Pappa! Sluta." stönade Darcy irriterat och lutade huvudet mot rutan. Jag suckade djupt.

"Det är precis det här jag menar. Du måste tänka på det, speciellt med tanke på hur många ögon det är som tittar. Du vill inte hamna på en skvallersida där de säger hur otrevlig och arg Darcy Styles är. Det blir ingen gitarr om du fortsätter såhär. Högtalarsystemet kanske också ryker." varnade jag. Hon protesterade inte igen. Kanske för att det inte var någon idé, hon visste konsekvenserna.

"Har mamma bett dig säga det här?" frågade hon efter en stunds tystnad.

"Nej, men jag har pratat med henne och det är dags för er att växa upp och ta lite mer ansvar. Vi får köpa gitarren imorgon. Jag måste jobba." ljög jag. Men det låg lite sanning i det, jag behövde inte jobba, men det var en tillräckligt bra ursäkt. Ett helt album skulle bli skrivet. Ännu en gång sa hon inget. Inga protester. Inget tjafs.

När vi kom hem tog hon sina grejer och gick in på sitt rum. Med en suck gick jag till studion nere i källaren. Det var tur att huset var bra ljudisolerat. Ur Darcys högtalare strömmade musiken ut, men nere i min studio hördes det varken in eller ut.

Var det såhär det skulle kännas för resten av livet? Smärta och ånger? Om det inte vore för barnen hade jag stuckit för länge sedan. Varje dag var en kamp att ta sig upp ur sängen. Jag ville aldrig möta verkligheten. Jag förstår inte varför något så bra skulle förstöras? Hon var mitt liv. Hon var allting. Jag kunde knappt andas längre. Jag ville ha tillbaka henne, men vi krockade och allting förstördes om och om igen.

Efter Noah var nyfödd, när jag kom tillbaka. Då löste sig allting. I flera månader hade vår relation åkt berg- och dalbana. Turen var över och vi kunde vara lugna. Allting fungerade, i till och med två år. Bråk uppstod, men det löste sig. Efter det kom nästa omgång. Nästa fruktansvärda åkattraktion. Vad hade vi gjort? Vad hade vi gjort för att förtjäna all smärta som vi blivit utsatta för? Samma sak hände. Vi var tvungna att hålla oss ifrån varandra. Tänka, inse vad som behövdes göra. Jag har gjort många snedsteg, jävlar vad illa jag har betett mig. Men jag älskar henne, från djupet av mitt hjärta.

Jag önskar det kunde vara som förr. När det största problemet var skivbolag och management. Nu handlar det inte bara om det. Nu handlar det om familj, svek, sorg, smärta, giftermål, historia. Allting var mycket känsligare och svårare att handskas med. Och jag var sämst på det. Jag krossade det. Ali försökte alltid, och lyckades. Hon var en ängel. Men hur mycket jag än försökte, så sabbade jag det igen. Jag ville, precis lika mycket som Ali, men det var som om världen var emot mig. Satan ville mig något. Ali var en ängel, och jag var djävulen han själv.

"Pappa?" Det knackade på dörren. Darcy stack in huvudet.

"Jag sover hos en kompis ikväll, Selena. Hon kommer förbi och hämtar mig snart. Jag kommer tillbaka imorgon så att vi kan köpa gitarren." sa hon och stängde dörren.

"Ta hand om dig." sa jag, men jag tror inte hon hörde. Jag reste mig inte ens upp och gick efter. Hon ville ändå vara i fred. Hon hade ett eget liv, utanför mig. Ett liv där jag inte ingick och där hon var som vilken tonåring som helst. Noah också, men Darcy började bli på riktigt nu. Hon var ofta ute hos sina vänner, och jag vet att jag inte fått reda på hela kvällen ibland.

Ibland känns det som om jag väntar på en bomb som ska sprängas. Tick, tick, tick. Egentligen var det dags att ta ett snack, men det behövde jag prata med Ali om först. Det var bådas dotter, och vi båda skulle uppfostra henne och lära henne om livet båda två. Men Ali var bäst på det. Det kändes som om jag väntade på henne. På oss. Snart skulle vi bli "tillsammans" igen. Fan, jag ville ha henne hos mig. Dela livet med henne, precis som vi lovade. Men det var inte så det var, eller någonsin skulle bli. Jag väntade på något som inte skulle ske. Men jag ville ha henne hos mig ändå. Hennes armar runt min hals. Ett leende som värmde vilket hjärta som helst. Ett skratt som fyllde tomma själar. Ett hjärta som tog hand om varje vilsen person. Jag ville ha henne hos mig. Den trygga famnen, varsamma händerna, vackra blicken. Åh, jag saknade henne. Mer än vad jag klarade av.