touch me | h.s

KAPITEL 6

Alisons perspektiv.

"Darcy." sa jag och kollade på henne med stränga ögon. Hon suckade djupt men satt still. Jag gav henne ipaden, det var räddningen vid varje flygtur. Noah sov, tack och lov. Jag var bortskämd med privatflyg där alla hjälpte mig. Nu var jag ensam tillsammans med massa okända människor. Jag hatade det.

Jag hatade att flyga, det var ännu värre när jag var ensam med barnen. Jag skulle visa mig stark inför dem, ta hand om dem på bästa sätt utan att skrämma upp dem. Men jag brast, jag brast som människa, dagligen. Flygturer som de här, mellan Los Angeles och London, var värst.

Pulsen steg, hjärtat hamrade skräckslaget i bröstet och det enda jag försökte tänka på var att andas, men det var svårt. Jag ville fokusera på Darcy och Noah, men det var svårt. Allting var svårt. Svetten klibbade på hela kroppen, men ändå frös jag samtidigt som jag var alldeles för varm.

Jag tittade upp från mina skakande händer. Mitt bultande hjärta stannade till. Min lockiga kärlek som krossat mitt hjärta kom gåendes i gången. Bakom honom gick en tjej, lika gammal som mig. Hennes hår var blont, uppsatt i en fin hästsvans. Hon log stort åt Harry som nyss hade sagt något. De höll varandra i handen. Harry kollade upp och fick syn på mig.

"Hej Ali." sa han och log.

"Hej." svarade jag kort. Min röst stockade sig och jag fick inte fram något mer. Han tittade inte på varken Darcy eller Noah.

"Detta är Avery, min flickvän." sa han och tittade stolt på henne. Trycket på bröstet blev värre. Allting gjorde ont. Blicken blev alldeles suddig. Jag nickade kort. "Hon ska med hem. Hem till London." la han till. Leendet var försvunnet, han bara tittade på mig.

"Vad trevligt." fick jag fram. Hon skulle hem till vårt gamla hem. Huset som jag och Harry en gång hade delat.

"Vi ses." sa han och gick vidare. Avery log mot mig, det vackraste leendet jag någonsin hade sett. Hon var perfekt.

Planet började skaka. Himlen blev svart och grå.

"Mamma? Vad är det som händer?" frågade Darcy med stora, rädda ögon. Noah vaknade och började skrika. Alla kollade på mig med irriterade blickar. Jag tog upp honom i min famn och vaggade honom tryggt. Han skrek, ett panikslaget skrik som hördes från flera mils avstånd. Ingen annan verkade märka hur planet skakade, hur det orytmiskt tog sig genom molnen. Det var bara jag, Darcy och Noah som fick ont av det. Det kändes som den värsta tänkbara berg - och dalbanan någonsin.

"Mamma?!" Darcy skrek, tappade ipaden ner på golvet och la händerna för öronen. Jag drog henne intill mig. Jag kunde knappt andas, paniken kom som ett slag i ansiktet. Planet föll, vi föll, det kändes som om vi släpptes från ovan, ner mot den hårda, kalla marken.

Jag skrek. Min kropp var dränkt i svett. Luften var tung. Det kändes som om jag andades genom ett sugrör. Rummet var släckt. Jag letade panikslaget efter lampan på nattduksbordet.

En mardröm. En äcklig mardröm. De jagade mig. Varje kväll var en rädsla. Mitt liv som utvecklats till en mardröm slutade inte bara för att jag hade gått och lagt mig. Det var då den började på riktigt. Förr, när jag hade mardrömmar men jag kände mig lycklig annars, så var det bara nätterna som var jobbiga. Nu var hela dygnet jobbigt.

Mina fingrar skakade, tårar rann ner för mina kinder. Jag ville ringa Darcy och Noah, höra hur de mådde. Jag ville veta att de var okej, även fast jag visste att det bara var en dröm. Klockan var bara 4:47. Det var flera timmar tills de vaknade, men jag visste att jag inte skulle kunna somna om.

Jag letade upp Harrys namn i kontakterna. Det var självskadebeteende. Men jag behövde hans röst, hans erkännande att Darcy och Noah låg och sov. Trygga och välmående.

"Hallå?" Hans röst var tjock och raspig. Jag andades ut, det var en stor lättnad att bara höra hans röst.

"Hej, förlåt för att jag ringer." andades jag.

"Ali? Vad har hänt?"

"Inget, jag ville bara veta att Noah och Darcy är hemma. Att de mår bra." sa jag tyst.

"Vad har hänt?" frågade han igen. Jag svarade inte tillräckligt fort. "Har du drömt? Har du fortfarande kvar dem?"

"Ja, förlåt. Jag skulle inte ringt."

"Nej, nej." avbröt han. "Vill du att jag kommer över?" frågade han.

"Nej, det är okej." viskade jag. Jag blundade hårt. Om jag åtminstone inte behövde se verkligheten skulle det bli lättare, jag behövde bara stå ut med att känna den.

"Okej. Noah och Darcy sover. De är här." sa han.

"Tack." Min röst skar sig, men jag kunde inte rätta till det. "Jag kommer över imorgon. Ring när Darcy har vaknat." sa jag kort.

"Ja, och Ali?" sa han och harklade sig tyst.

"Mhm?"

"Ring om det är något." sa han .

"Okej." svarade jag.