touch me | h.s

KAPITEL 3

Darcys perspektiv.

Jag har några minnen från min barndom. Från hur det var innan allt kaos. Såklart det var kaos innan det, men de minnena jag har, de är guld. Det gör ont att tänka på dem, men jag kan inte låta bli.

Det är minnen från sommarhuset. Jag saknar det. Både huset och tiden. Pappa skojade med mig och Noah hela tiden. Kastade runt oss i poolen, lärde oss simma. Mamma skrattade så mycket att hon kastade bak huvudet så att hennes hår flög. Hon hade alltid solkysst hy, vackra klänningar och kjolar som luftigt vajade runt hennes ben. Hon har ett eget klädmärke, det är inte så konstigt att hon alltid var vackert klädd. Jag trodde vår familj var oskiljaktig. Men det var den tydligen inte.

De har alltid gjort allt de kunnat för att hålla oss utanför. Det känns som om det är så mycket jag och Noah inte vet. De hade ett liv innan oss, även efter oss. De två tillsammans, och båda två separat. Vi har aldrig vetat anledningen till bråken, till pauserna mellan dem. Det är bara ett få tal gånger som de bråkat när vi varit med. Det gör ont när jag tänker på det, hur mycket de försöker skydda oss. Jag vet att de gånger som vi hört är en minoritet. Jag kan inte föreställa mig resten.

Jag minns en gång, vi var hemma. Pappa skulle jobba och mamma hade också mycket jobb. Det känns som om de flesta bråken handlar om jobb, för det är jobb som klyver vår familj. Pappas jobb är värst. Han kan inte sitta på ett kontor som mamma. Han måste ut i världen, göra musik och framföra den. Det går inte att göra i vardagsrummet, även om jag önskar det.

Vi var i alla fall hemma. Jag var tretton, fjorton år. Noah skulle fylla nio det året. Vi skulle ha en vecka ledigt, hela familjen. Vi skulle bara umgås, så som riktiga familjer gör. Men något kom i vägen. Pappa skulle flyga någonstans. Jag minns inte vilket land. Det var en spontan resa, och den gick inte att avboka eller skjuta upp. Det hände alltid, sådana spontana grejer i hans jobb. Vi var alla beredda på det, hela tiden. Rätt var det var skulle pappa vara borta i en månad eller två, resa jorden runt och turnera, signeringar och så vidare. Man var tvungen att vara beredd, för om man inte var det, blev det för jobbigt. Han var min pappa, jag ville ha honom hos mig hela tiden. Min största trygghet.

Mamma blev rasande. Förbannad. Jag tror jag aldrig hade sett henne sådan förut. Det var både fascinerande och skrämmande. Noah och jag hörde det från mitt rum. Han smet över till mig, båda två var rädda för vad som skulle ske.

"Vad i helvete Harry?!" Hon höjde rösten och jag kunde höra hur de stängde till dörren till sovrummet på nedervåningen. Noah och jag öppnade dörren till mitt rum för att fortfarande kunna höra. 

"Jag kan inte hjälpa det, Alison." Det var alltid konstigt att höra honom säga mammas hela namn. Han kallade henne alltid för Ali eller älskling. Alison var mer seriöst, allvarligt.

"Du får se till att avboka den där resan. I flera månader har vi planerat den här veckan. Barnen har sett fram emot det minst lika länge. En enda jävla vecka, och den förstörs. Hur ska de kunna förstå att vi är en hel familj när vi alltid är på olika sidor av jordklotet?" Hon svor, det var också ovanligt och konstigt. Mamma svor aldrig, hon talade alltid på ett vackert sätt. Jag tittade på Noah för att se hur han reagerade. Han satt med slutna ögon och lutade sig mot väggen. Jag hoppade närmre och la armen runt hans nacke. Pappa svarade något som inte gick att tyda.

"Du är helt otrolig!" flämtade mamma. "Det är dina barn Harry! De älskar dig mer än något, tror de inte att de vill umgås med dig? Det är det enda de tjatar om, men du bara jobbar och jobbar. Du kan skriva hur många låtar du vill om dem, men det spelar ingen roll. För det är dig de behöver. Din närvaro, din trygghet. Förstör inte den igen."

Jag visste att hon syftade på oss. Men jag tror hon talade ur hennes perspektiv också. Hon behövde honom minst lika mycket. Även fast det inte höll, även fast mamma köpte ett hus och flyttade dit och vi var hos henne varannan vecka och hos pappa varannan, så tror jag att mina föräldrar älskade varandra så mycket att det inte skulle gå att mäta deras kärlek. De var gjorda för varandra, men även saker som är gjorda för varandra kan skära sig, är jag rädd.

"Darcy?" Selenas röst var orolig. Hon försökte fånga min blick. Allting var dimmigt. Jag ville hem, men det var jobbigt att vara hemma. Pappa var nedstämd. Mamma var nedstämd. Noah var nedstämd. Jag var nedstämd. Alla led av det.

"Darcy? Vill du att jag ringer dina föräldrar?" Hon satte sig ner bredvid mig. Hög musik strömmade ur högtalarna. Det var den gulliga killen från skolan, Joe, som hade bjudit in oss. Jag skämdes. Alkoholen pumpades runt i mitt blod. Jag var inte den enda som hade druckit, men jag var bland de som var mest berusade.

"Nej, gör inte det. Jag mår bra." sa jag och klämde fram ett leende. Selena nickade kort, inte helt övertygad, men jag lät bli att försöka övertyga henne.

"Jag måste på toa, följer du med?" frågade jag. Hon nickade ännu en gång. Hon skulle antagligen inte släppa mig, det var det som var så bra med Selena. Hon tog hand om mig som om jag vore hennes syster.

Det snurrade och gungade lite när jag reste mig upp från soffan. Jag tog mig till toaletten utan att få några dömande ögon mot mig. Selena låste efter oss och jag mötte min egen blick i spegeln.

"Erkänn är Joe så snygg." sluddrade jag och mötte Selenas blick genom spegeln. Det var inte det ordet jag hade använt när jag beskrev honom för mamma. Men han var snygg, det var han verkligen. Gullig också.

"Jo, han är helt okej. Det är du nog inte ensam om att tycka." flinade Selena. Jag skakade på huvudet, det var jag verkligen inte. Jag tog en till klunk av drickan. Den var stark, det var som lava i halsen.

"Jag måste spy." sa jag plötsligt och la handen för munnen. Jag spydde rakt ner i handfatet. Selena sprang fram och höll undan mitt hår. Det var pinsamt, trots att hon var den enda som såg.

"Vänta utanför." bad jag.

"Jag ringer dina föräldrar." sa hon innan hon stängde dörren. Jag visste inte om jag skulle bli arg på henne. Hon var ingen person man blev arg på. Men jag ville inte att de skulle hämta mig här, i det här skicket. Jag hann inte protestera innan hon hade gått ut. Istället sköljde jag bort spyan och försökte blinka bort tårarna som var på väg.

"De är på väg, jag är ledsen, Darc, men du kommer råka illa ut annars." sa hon och tog tag i min hand. "Kom, vi går ut." Jag orkade inte ens protestera. Det kanske var bäst så, att de skulle komma och ta hand om mig. De skulle bli arga, men de var mina föräldrar och ingen kunde ta hand om mig på sättet de kunde.