touch me | h.s

KAPITEL 5

THROWBACK KAPITEL

Alisons perspektiv.

Jag satt förstenad i bilen. Det var som om någon högg mig i hjärtat med en kniv, flera gånger om. En smärta så olidlig att jag trodde jag skulle gå isär. Varför hamnade vi alltid här? Hur kom det sig, att det alltid var vi som fick gå igenom smäll efter smäll? Jag höll krampaktigt om ratten. Jag hade aldrig känt såhär förut, så kär men så olyckligt. Han ryckte upp dörren innan jag hann starta motorn.

"Tvinga mig inte att göra det, Alison." Han använde mitt riktiga namn. Smärtan var plågsam och outhärdlig. Tvingas till att göra vad? Skilsmässa? Flytta isär?

"Fucking titta på mig när jag pratar med dig!" röt han. Jag kunde inte fokusera på en punkt, blicken var helt suddig och huvudet pulserade i takt med hjärtat. Smärta, lidande, plåga.

"Harry." bad jag. "Snälla." Det kändes som om att jag sprang bort från honom, men ramlade alltid och föll för honom igen. "Sluta skrika." viskade jag tyst och möttes hans ögon. Ilskan försvann, rann sakta ur hans blick.

"Förstår du inte? Jag älskar dig så att det gör ont. Varför bråkar vi?" frågade jag. Min röst sprack och jag vred min kropp mot honom.

Han sjönk ner på huk framför mig, la huvudet i händerna och suckade djupt. Jag slank ut ur bilen, satte knäna ner i gruset och la mina händer på hans knän. Ännu en djup suck kom från hans läppar.

"Varför bråkar vi?" upprepade jag. Vi hade inte någon anledning till det. Ett argument om något litet utvecklades till ett tjafs, som handlade om tjafs, som utvecklades till ett bråk, som handlade om bråk. Det var ingen röd tråd i det hela, allting handlade om att det handlade om.

"Jag vet inte." erkände han.

"Vi har inte någon anledning till det. Det finns så mycket värre saker. Och vi bråkar om ingenting." sa jag.

"Jag vet. Men vad ska vi göra åt saken? Det är lättare sagt än gjort." fräste han. Jag tittade bort.

"Du är så självisk ibland Harry."

"Och du är för ärlig."

"Sanningen svider." sa jag kort.

"Sanningen kan undvikas."

"Det är en lögn. En icke sanning är en lögn. Jag vill inte leva i en lögn."

"Det är kanske det enda valet." sa han och harklade sin mörka, raspiga röst.

"Jag vill inte ha ett val. Jag vill leva som vi brukade. I lycka och kärlek. Inte i mörker och ilska." viskade jag.

"Skriv en bok, berätta för världen om evighetens lycka som är den största lögnen någonsin, och det är det vi lever i. En lögn som inte går att undvika."

"Om du inte känner något så säg det." sa jag. "Sluta behandla mig som en idiot. Jag hör vad du säger."

"Jag känner för mycket. Är det ett bra svar?"

"Inte tillräckligt. Varför ska vi bråka om vi fortfarande har samma känslor?"

"För att jag aldrig är tillräcklig för dig, Ali. Jag räcker varken till för dig, våra barn eller alla miljontals ögon på oss."

"Jag kräver inget mer än att du är med oss. Vi skulle kunna leva i ett skjul om vi bara hade varandra. Men jag vet inte var jag har dig, kan du berätta?"

"Jag vet inte! Jag vet inte ens själv var jag är. Berätta du, du som vet så jävla mycket." svor han. Jag visste att han inte menade alla förolämpningar, eller han brukade i alla fall aldrig göra det. Det var hans brist. Han ångrade sig alltid, men nu började det bli en vana. Att höra alla nedvärderingar vid varje bråk var något som man bara fick ta och låta gå förbi istället för att ta åt sig.

"Om du säger så. Gör vad du vill. Lämna oss. Gör det du brukar göra och fly. Lämna en röra efter dig och förstör för oss andra. Det känns bäst så väl?" Jag gick förbi honom, stötte min axel mot hans och fortsatte upp mot huset. Darcy och Noah var inte hemma, tack och lov slapp de höra det. Med kvicka fötter gick jag in genom dörren, smällde igen den efter mig och gick uppför trappan och stängde in mig på mitt kontor. Jag kastades ut i havet med ansiktet före. Min kropp kastade av vågorna mot de hårda klippväggarna. Smärtan var fruktansvärd. Så som den alltid var, hemsk.

"Jag orkar inte." viskade jag för mig själv med blicken fäst på familjefotot som så prydligt var inramat på mitt skrivbord. "Inte längre." la jag till så lågt att jag själv tvekade på mina ord.

INSTAGRAM: rosachoklad94