touch me | h.s

KAPITEL 1

Alisons perspektiv. 

"Mamma? Jag har ett högtalarsystem hos pappa som är grymt. Kan inte vi åka och köpa ett likadant så jag har ett hos dig också?" Darcy kom in på mitt kontor och kollade på mig med bedjande ögon.

"Du har redan ett som fungerar. Pengar växer inte på träd." sa jag och mötte hennes blick. Det var inte det att vi hade ont om pengar, tvärt om. 

"Men, mamma!" suckade hon. 

"Lägg ner. Du har redan ett som fungerar. De där tusenlapparna kan läggas på vettigare saker. Har du gjort dina läxor?" frågade jag. 

"Ja." sa hon och snörpte på munnen. 

"Bra, säg till din bror att städa undan på sitt rum. När han har gjort det gör jag middag." sa jag och la blicken på datorskärmen.

"Pappa kommer och hämtar mig när som helst. Vi ska köpa en ny gitarr. Så du behöver inte laga mat åt mig. Jag tror Noah följer med så släpper pappa av honom på träningen." 

"En ny gitarr? Vad har hänt med den gamla?" frågade jag med en suck. 

"Den ska jag ha här, det är för jobbigt att ta med den varje gång." 

"Har inte din pappa någon du kan låna?" frågade jag.

"Jag vill ha en egen. Sluta med alla frågor." snäste hon. Jag höll försvarande upp händerna.

"Okej, okej, Förlåt. Ni är bara så bortskämda ni två." svarade jag. 

"Det är inte jag som skämmer bort mig själv. Skyll inte på mig." sa hon. 

"Ja, du har väl rätt." suckade jag och reste mig. 

Harry och jag flyttade isär ett år tidigare. Eller ja, två ungefär. Det beror på hur man räknade. Men däremot var vi fortfarande gifta. Det funkade helt enkelt inte. Det hade inte gjort det på alldeles för många år. Lauren skällde dagligen på mig om att vi borde skilja oss ifall vi ändå inte räknades som ett par. Man kan inte vara gift med ett ex, påstod hon. Hon hade väl rätt. Jag vet inte varför det blev som det blev, varken varför det inte höll eller varför vi fortfarande var gifta. Vi kanske väntade ut det. Snart skulle det bli som förr, snart skulle vi kasta oss i varandras armar och förlåta varandra för alla misstag som gjorts. Men det hände aldrig. Barnen flyttade mellan oss varje vecka. Vi pratade ibland, kanske någon gång i månaden. När vi lämnade eller hämtade barnen. De senaste två månaderna hade jag inte hört något från honom, mer än från Noah och Darcy.

"Noah! Ska du med din pappa?" Jag knackade lätt på hans dörr. 

"Ja." Han öppnade dörren och tittade ut. 

"Innan du åker så måste du städa. Annars så får du inte följa med." sa jag. Han suckade trött. Jag kände mig som en sträng gammal kärring. Inga nya högtalarsystem. Inget roligt om rummet inte städas. 

"Jag är ledsen, grabben." log jag och rufsade om i hans hår. Det var som Harrys, lockigt och mörkt. Han var otroligt charmig, Noah. Det fanns en liten Harry inom honom, det kunde alla se. Det ryckte i hans mungipor. 

"Lägg tvätten i tvättkorgen och ställ disken i diskmaskinen." beordrade jag. Han nickade och smet in på rummet igen. Darcy satt vid köksbordet och hade mobilen i händerna.

"Du, om du så gärna vill ha det där högtalarsystemet kan du ju önska dig det i julklapp." föreslog jag. Hon tittade upp på mig och nickade kort.

"Jag antar det." sa hon och ryckte på axlarna. Jag satte mig ner bredvid henne och drog henne närmre mig. 

"Tills dess fungerar det du har, eller hur?" Hon nickade kort igen. "Vem är det du snackar med? En kille?" frågade jag och hängde mig fram för att kunna se hennes mobil. Hon låste den snabbt. Jag vickade på ögonbrynen och skrattade tyst. 

"Vad heter han?" frågade jag. Hon stönade irriterat. "Kom igen, jag är din mamma. Jag har också flirtat med killar när jag var lika gammal som du. 16 år var en rolig ålder." log jag. Hon skrattade tyst. Det kändes skönt. Ibland var jag inte bara en tjatig mamma. Ibland var jag hennes bästa vän också.

"Det är en kille från skolan. Han är rätt gullig faktiskt." erkände hon.

"Gullig. Det kan jag acceptera." log jag och strök håret ut ansiktet på henne. Hon mötte min blick och log mjukt så att smilgroparna kom fram. "Ibland gör det ont att se på er två." viskade jag och kysste henne i pannan. Hon nickade försiktigt  och lutade sig in mot mitt bröst med armarna runt min kropp. Det var inte meningen att säga sådant till henne, men hon tog det så lätt. Det var lite som om ifall hon fick veta mådde hon bättre, istället för att behöva gå runt och grubbla över mig och Harry. Vi båda två led av det, tyvärr.

"Pappa kommer in och hjälper mig bära lite grejer. Är det okej?" frågade hon och släppte kramen.

"Självklart." svarade jag. 

"Bra, han är här nu." sa hon och reste sig upp. Jag följde med henne till dörren. Jag behövde prata med honom. Det var ett tag sedan sist.

Jag tror vi båda blev lite chockade när vi såg varandra. Två månader är egentligen ingenting, men det är ändå märkligt att se någon efter den tiden, en person som man förut delade varenda minut med. 

"Hej." sa jag och harklade mig tyst.

"Hallå." svarade han. Det gjorde alltid lika ont att träffa honom, se honom i ögonen.

"Jag ska bara hämta mina grejer." sa Darcy och gick därifrån. 

"Så, hur är det?" frågade Harry. Det var en sådan dum fråga. Nästan två år hade gått sedan vi flyttade isär men det gjorde fortfarande lika ont inuti mig.

"Jodå, bra." svarade jag kort. "Själv?"

"Bara bra." Jag nickade kort. Det var hemskt.

"Kan jag få prata lite med dig? Efter du tagit grejerna till bilen. Det går fort." sa jag. Han nickade och tog emot väskorna Darcy gav honom. Hennes blick var osäker, frågande. Jag nickade bara, som för att visa att jag klarar mig. 

"Hejdå mamma, vi ses om ett par dagar." Hon gav mig en snabb kram innan hon gick ut till bilen. Noah kom springandes med träningsbagen över axeln. 

"Ha det så bra." sa jag och fångade honom i en kram. Han sprang ut med skosnörena flängandes runt fötterna. Efter en kort stund kom Harry tillbaka. Han kändes längre än vanligt. Kanske för att han inte är lika bekant för mig som han brukade vara. Saker man inte tänkt på förut hoppar fram för mig ibland. Som hans hår, det ser så välskött ut. Skötte han det likadant för två år sedan? Hans läppar ser fylligare ut. Mjukare. Ibland kändes det som om det inte var de läpparna jag så hungrigt kunde kasta mig över hur jag ville. Jag skämdes som tänkte på det. 

"Hur är Darcy hos dig? Hon känns så tjurig." frågade jag snabbt. Han märkte att jag hade tittat på honom, jag var helt säker på det. 

"Hon är en tonåring, Ali." påminde han mig om. Det högg till i hjärtat när han använde mitt smeknamn. 

"Ja, jag undrar bara." sa jag och tittade ner i marken. 

"Är det jobbigt?" frågade han. Han försökte fånga min blick. Jag lät honom.

"Nej, det är ingen fara." ljög jag. Jag visste inte ifall han gick på det. Jag kunde inte läsa honom lika väl längre. "Du skämmer inte bort dem för mycket väl? Hon ber om ett högtalarsystem. Hon ska få en ny gitarr av dig." sa jag. Jag lät kort på tonen, avvaktande. 

"Nej. Oroa dig inte för det." sa han. Jag stirrade på hans läppar, på hans hår. Det var skrämmande hur främmande men ändå så bekant han kändes. Han hade förändrats, men det var fortfarande Harry som stod framför mig. 

"Glöm inte att släppa av Noah på fotbollsträningen." sa jag. Han nickade. 

"Vi ses." sa han och försvann ut mot bilen.

"Vi ses." svarade jag. När bilen hade rullat ner för uppfarten sjönk jag ner längs väggen. Det gjorde fortfarande ont. Värkte och plågade. Mitt hjärta var ömt för honom. Hur mycket vi än försökte så fungerade det inte, varken att hålla ihop eller ta avstånd från varandra. Jag älskade honom, och det skulle jag alltid göra. Jag önskar att det inte var så, men jag kunde inte ändra på det. Hur gärna jag än ville.