touch me | h.s

KAPITEL 7

Harrys perspektiv.

Hon knackade på dörren. Det var ingen ivrig knackning, den var långsam, död. Jag gick och öppnade. Förr behövde jag aldrig göra det, för då bodde hon här. Då var vi två en.

"Hej." sa hon hest. Hon hade ringar under ögonen, men hade försökt täcka dem. Det lyckades lite, men jag såg igenom varenda lager smink hon någonsin kunde dölja sig med.

"Hej, kom in." sa jag och flyttade mig åt sidan. Hon klev in, klädd i vad jag tror var hennes egen design. Det var bara ett par jeans och en större, stickad tröja. Jag hade kollat på hennes webbshop, därför kände jag igen kläderna.

"Har hon sagt något?" frågade hon och mötte min blick. Jag skakade kort på huvudet.

"Nej, hon har nog lite ångest." svarade jag och kunde inte hindra det svaga leendet som prydde mina läppar. Hon hade samma problem själv. I tystnad gick vi in till vardagsrummet. Darcy satt i soffan med blicken fäst på TV:n. Hon var alldeles tom i blicken. Skammen försökte döljas, och hon lyckades.

"Darcy, det som hände igår var inte okej." sa Ali tyst och satte sig ner bredvid henne i soffan. Hon stängde av TV:n och tvingade Darcy att lyssna.

"Jag vet." mumlade hon och tittade ner på soffbordet framför henne.

"Vi förstår att det är jobbigt, för vi vet hur det känns. Du valde inte det här livet med alla ögon, men det ger samtidigt så många fördelar. Därför är det viktigt att du inte gör något som du i framtiden kommer ångra. Det är spännande att festa, att träffa killar och allt det där med tonåren. Men vi vill inte att du råkar illa ut, eller får massa falska rykten kastade runt dig. Vi säger det här för att vi bryr oss. Du och Noah är det dyrbaraste vi har." sa jag. Både Ali och Darcy tittade förvånat på mig. Alis blick var så beundrande, men hennes blick var så smärtsam också. Det gjorde ont för mig också, att prata som om vi fortfarande var en hel familj. Darcys blick var också förvånad, men det försvann fort.

"Varför skiljer ni er? Om vi är så dyrbara, det bästa ni har, varför splittrar ni vår familj?" Hon tittade först på mig, sedan på Ali. Det var så mycket hat i blicken, och jag hatade det för det var mitt fel att hon kände hat. Ali hade aldrig gjort något fel, men jag satte alltid familjen i gung.

"Vi är inte skilda-..." började jag men hon avbröt mig snabbt.

"Lägg ner. Ni är så långt ifrån ett par så det är skrattretande." fnös hon. "Fixa en jävla skilsmässa i så fall, så vi slipper undra. Få det överstökat. Ni kan ju inte ens se på varandra utan att någon av er grinar." spottade hon fram.

"Darcy!" flämtade Ali.

"Det är ju sant!" protesterade hon och slog ut armarna.

"Det är inte alltid så lätt. Särskilt inte kärlek, Ali och jag har försökt i flera år. Vi vill, mer än något annat." sa jag. Det pumpade i hela bröstet på mig. Mitt hjärta pumpade runt smärta som fick trycket över bröstet att hårdna. Jag hatade det. Jag hatade kärlek och all dess konsekvenser.

"Skriv en låt och gråt då! Jag vill inte vara en del av det där. Gör något åt det. Fixa det." fräste hon och reste sig upp. Innan jag hade hunnit reagera var hon påväg upp för trappan.

"Darcy! Kom ner igen!" ropade jag desperat. Hon smällde igen dörren till sitt rum. Smällen låg kvar i rummet ända tills Ali sa något.

"Jag är ledsen." viskade hon. Hon hade fastnat med blicken på den svarta TV-skärmen.

"För vadå?" frågade jag tyst. Jag försökte fånga hennes blick och still slut vek hon av så att jag fick möta den.

"För att livet blev såhär."

"Det är mitt fel. Och för det är jag evigt ledsen."

"Var inte det." svarade hon, men jag visste att varenda ord var en lögn. En tystnad la sig igen och Ali reste sig aldrig upp. Jag visste inte om det var positivt eller negativt. Båda satt och tittade rakt framför oss medan tystnaden låg och gnagde.

"Jag funderar på att sälja företaget." sa hon plötsligt. Jag tittade förvånat upp. Hennes klädmärke hade under de senaste tio åren blivit riktigt stort. Det var en succé världen över. Det gick att mäta med de allra största, om det inte redan var störst.

"Varför? Det är ju det bästa som du gjort. Du kan inte släppa en dröm som gått i uppfyllelse." sa jag. Jag knöt händerna och stöttade armbågarna mot knäna.

"De senaste åren har inte varit roliga över huvudtaget. Allt känns som en motvilja, det är inte längre roligt att ha möten om de nya kollektionerna. Det var det förut." sa hon. Jag blundade. Allt var mitt fel. Det är inte företaget som det är fel på, det är jag som förstört Ali bit för bit.

"Jag är så ledsen. Det är mitt fel, och säg inte emot för det är mitt fel. Innan barnen var vi ett kärlekspar, sen när det både var barn och jobb så blev vi mer som kollegor. Förstår du? Det var inte det där gulliga längre, vi bara jobbade på att det skulle fungera, så att vardagen gick ihop. Och det var du som gjorde mest av jobbet, det var du som jobbade på att familjen skulle fungera. Jag borde styrt upp det, sett till så att kärleksparet hade två underbara barn som vi tillsammans älskade oändligt. Men det blev inte så, det blev vi två var och en för sig, som ensamma styrde familjeföretaget på varsitt sätt men ändå älskade barnen. Vi försvann, gled isär." sa jag. Hon nickade, försiktigt, sedan mer medhållande.

"Jag vet. Vi gjorde inget åt det innan det var försent." sa hon.

"Precis." suckade jag och blev tyst. "Är det fortfarande försent?" frågade jag efter en stund. Hon gav mig inget svar först.

"Jag vet inte. Det har gått över ett år. Vi har varit ifrån varandra i hundratals dagar, man hinner ändras ganska mycket då. Jag tror på en andra chans." sa hon till slut.

"Du tror på en tredje chans, en fjärde, till och med på en hundrade chans." sa jag och log försiktigt.

"Bara till de som förtjänar det." viskade hon, det ryckte i mungiporna, och när jag log, så log hon på riktigt också.

Men det värsta som var, eller bästa, jag vet inte, det var att jag förtjänade det inte. Men hon gav mig chans efter chans, förlät mig gång på gång. Det fanns ingen gång då hon inte hade förlåtit mig, till och med nu hade hon förlåtit mig, trots att vi flyttade isär.

"Jag borde åka, jag går upp till henne först. Vi ses, Harry." sa hon och slet sin blick från mig.

"Vi ses, Ali."