touch me | h.s

KAPITEL 8

Alisons perspektiv.

Jag satte mig ner med en pust. Mina fingrar hade ett krampaktigt tag om kaffemuggen. Lauren såg det, tog den ur mina händer och ställde den på TV bordet framför oss.

"Berätta, älsklingen min." Hon pratade som om vi vore ett gift par. Det hade hon alltid gjort. Det var betryggande. Hon var min trygga pelare, utan henne skulle allting rasa samman. Ifall jag skulle falla, var hon alltid där och tog emot mig. 

"Vill du verkligen höra? Har inte du stängt öronen för mina och Harrys problem för länge sedan?" frågade jag i en suck, men kunde samtidigt inte hindra leendet på mina läppar. Det var fascinerade, att världen hade människor som Lauren. Hur kunde någon vara så äkta? 

"Jag kommer aldrig stänga mina öron för dig." log hon. Jag suckade djupt. Jag förtjänade inte henne. Hon drog i min arm så att jag föll ner med huvudet i hennes knä. Jag la upp fötterna på soffans ryggstöd och blundade hårt för verkligheten. Med mjuka händerna drog hon fingrarna genom mitt hår. 

"Hur vet man att det är över? Jag är så kär, Lauren. Jag kommer aldrig kunna släppa honom." 

"Kanske när man är mer kär i minnena än personen framför en." viskade hon, med en röst så silkeslen att gråten satt som en klump halsen, bara väntade på att få bryta ut.

"Men det är det som är problemet. Varje gång jag ser honom dör jag inombords för jag fortfarande är så kär. Efter flera år, så är jag fortfarande helt förälskad i honom." suckade jag. 

"Två brustna personer, som försöker läka varandra." sa hon med ett litet leende. Smärtan slog till igen.

"Jag vill vara med honom. Jag vill dela varje sekund av mitt liv med honom. Men det fungerar inte. Men det är bara det att jag kommer aldrig kunna bli kär i någon annan än honom. För jag är helt blind efter honom. Jag kommer aldrig kunna se perfektion i någon annan än honom. Jag kanske inte älskade honom först, men om jag älskar honom mest? Åh ja."

"Om du vill, går det. Men tillåt aldrig dig själv att bli behandlad illa bara för att du älskar honom. Även om du älskar honom mest, så måste du älska dig själv minst lika mycket om inte mer. Du kommer bara bli besviken om du tror att folk gör detsamma för dig som du gör för dem. Inte alla har ett hjärta som dig." sa hon och började göra en liten fläta av håret i luggen. Jag slöt ögonen och låg i tystnad i säkert flera minuter. Hon sa inget mer utan fortsatte bara att göra om samma lilla fläta om och om igen. 

"Prata med honom, Ali. Ni är fortfarande gifta. Ni har två underbara barn tillsammans. Prata med honom, se vart det leder. Om du inte kan leva utan honom, varför går du inte rakt fram till honom och säger det?" sa hon efter en stund. Jag öppnade ögonen.

"Men tänk om det inte håller? Tänk om vi inte kan gå tillbaka till det vi hade för flera år sedan? Kommer du vara där då och plocka upp bitarna?" viskade jag.

"Självklart. Varenda en av dem." sa hon och log mjukt.