Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ sex

"Jag är så taggad på det här!" utbrister hon och hoppar exalterat bredvid mig så att den lilla vitblonda tofsen studsar upp och ner på hennes huvud. Jag ler tillbaka, men jag är inte säker på ifall det blir ett leende eller en grimas. Skulle tippa på grimasen.

Jag följer med Kim uppför trappan och in i idrottshallen. Innebandyträningarna håller tydligen till på skolan, så vi behövde inte ta oss någonstans, utan bara sitta och vänta i biblioteket. Jag försökte plugga, men insåg rätt snabbt att jag var alldeles för ångestladdad för att få någonting gjort.

"Har du några glasögon?" frågar Kim bredvid mig och jag stannar till.

"Glasögon?" frågar jag och ser oförstående på henne. Jag behöver inga glasögon vad jag vet. Såvida hon inte syftar på 3D-glasögon, men varför skulle hon göra det? Vi ska ju inte på bio.

"Man behöver glasögon som skydd ifall man skulle få en boll i ögonen", förklarar Kim och viftar med ett par plastglasögon med lila bågar. Oh. Jag nickar förstående samtidigt som jag ger mig själv en mental käftsmäll. Självklart visste jag inte det. Ännu ett tecken på att jag verkligen inte bör vara här.

"Nej, jag har inga sådana", mumlar jag och vet inte var jag ska göra av blicken, så jag tittar ner. Kim lägger en hand på min axel.

"Tur att jag har ett extra par då", säger hon. Jag tittar upp mot henne och därefter vandrar min blick till hennes andra hand, där hon håller ett par likadana, lila plastglasögon. Jag hinner inte blinka förrän hon har satt på mig dem.

"Perfekt", mumlar Kim och biter sig själv i läppen. Hon fäster en hårslinga som letat sig ur min tofs bakom mitt öra och jag möter hennes blick. Även om hela hennes existens av någon anledning gör mig nervös, så är ändå hennes gröna ögon som ett slags lugn.

Så blinkar hon till och backar bort en bit från mig.

"Vi tar en bild!" Kim sätter hastigt på sig sina egna glasögon och slänger ena armen över min axel, samtidigt som hon håller upp sin telefon framför oss med framkameran på. Vi ser ut som sportnördar båda två och det får mig att le.

Klick!

"Så, shit vad fina vi blev!" fnittrar hon och visar mig bilden. Jag ler ännu mer. Vi ser faktiskt jättefina ut.

Stunden förstörs av ett ilsket tjutande. Jag förstår ganska snart att det är en visselpipa. Nervositeten i magen återvänder.

Kim lägger undan sin telefon och drar med mig bort mot tränaren. Mina ben stretar emot, men det är lönlöst. Det är jag själv som har tagit mig in i detta. Jag får faktiskt skylla mig själv.

Tränaren ser ut att vara i min brors ålder, men är betydligt kortare än Wincents 189 cm. Han har rakat huvud, blåa ögon och ett sådant där typiskt visst-är-jag-snygg-leende.

När han får syn på mig och Kim lägger han de muskulösa armarna i kors och ler så brett att jag blir förvånad över att hans käkar inte spräcktes på kuppen. Jag kan heller inte undgå att lägga märke till att den ena framtanden sitter lite snett över den andra. Charmigt...

"Hej tjejer", säger han mjukt. "Er har jag inte sett förut."

"Nej, vi ska provträna idag", säger Kim glatt och sträcker fram handen. "Jag heter Kim och det här är Bianca." Hon nickar åt mitt håll och jag vinkar lite lätt med handen.

"Jag heter Rickard", säger han med sitt alltför arroganta leende och tar Kims hand i båda sina händer. "Men du kan kalla mig Rick." Wow. Det är rätt tydligt att han försöker stöta på Kim. Jag känner genast en irritation.