Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ fem

"Gärna", säger jag och det är det första jag säger till henne den här morgonen som inte låter helt dött. *Applåder*

"Har du med dig träningskläder?" frågar Kim och jag märker hur hennes blick synar mig.

"Va?" Jag ser oförstående på henne och skruvar mig lite på stället.

"Ja, vi har ju innebandyträning direkt efter skolan", ler hon.

Mina ögon blir stora som tennisbollar. Fudge. Jag får lust att slå huvudet i väggen, hundra gånger minst.

Dubbel-Fudge!

Åh, ni fattar inte?

På väg hem från skolan igår hade jag, Louise och Bella sällskap tillsammans med Kim, som det visade sig bor i samma område som oss. Samtalsämnet gled snabbt in på innebandy och Kim berättade ivrigt att tjejerna har träning redan i eftermiddag. Naturligtvis, dum som jag är, råkade jag säga att jag också funderar på att börja spela. Vilket är helt sinnessjukt, eftersom jag inte kan spela innebandy för fem öre. Men det var helt omöjligt för mig att dra mig ur.

Eller alltså, det var min plan givetvis, att dra mig ur, men när Kim frågade om jag spelat förut, hoppade lögnerna ut ur min mun som om jag aldrig gjort annat än att ljuga om dagarna.

"Jadå! Flera gånger med min storebror!"

"Det har du aldrig berättat?" sade Louise tveksamt och såg avvaktande på mig, med en vad-fan-har-det-tagit-åt-dig-kvinna-blick.

"Har jag inte?" frågade jag dumt med ett litet skratt.

Bella skakade långsamt på huvudet så att hennes mörka lockar yrde. "Wincent höll väl på med fotboll?" frågade hon tyst.

"Jo, men han spelade innebandy ett tag också." 

Jag insåg att jag ljög mina bästa tjejkompisar rakt upp i ansiktet. Och de såg fortfarande inte särskilt övertygade ut, (med all rätt),

men Kims gröna ögon gnistrade.

"Shit vad kul!" utbrast hon exalterat och strök den vitblonda luggen ur ansiktet. Sedan lade hon ena armen om mina axlar och kramade till så att jag blev alldeles varm inuti.

"Åh", säger jag när jag plötsligt minns gårdagens lögner och jag tittar upp på Kim som ler roat åt mig. "J-javisst", mumlar jag. "Jag ska bara hämta dem."

Hur sjutton kunde jag glömma att jag av okänd anledning påstått att jag ska börja spela innebandy? Jag kan inte ens komma på en bra anledning.

"Hade du glömt?" frågar Kim med ett snett leende, då hon verkar märka min panik. "Eller du kanske har ångrat dig? Det är helt okej för mig, om du inte hänger på alltså." Hon ser på mig med händerna nerkörda i fickorna på skinnjackan.

Där är den. Chansen för mig att hoppa av och rädda mig själv från förnedring. Jag borde ta den. Jag borde verkligen ta den. Hon bokstavligt talat serverar chansen åt mig på ett guldfat. Men...

"Nej, nej", utbrister jag och slänger ut med ena handen. "Jag ska självklart med. Lite morgonstressad bara!" Jag skrattar nervöst och rusar iväg mot tvättstugan där vi även förvarar alla idrottskläder.