Harry Potter the next generation

Kap 25. Jobbiga nyheter når Hogwarts

Detta utspelar sig då dagen efter att det hemska har hänt, det vill säga att Harry har dött... Snälla var inte allt för arga på mig för det! Snart kommer ni alla att älska mig igen (ha som om någon någonsin har eller kommer att älska mig så ful som jag är😂) så ge mig bara lite tid.

(Lilys perspektiv)

Jag gick in i stora salen som vilken vanlig dag som helst, trodde jag. Alla lärarna gav mig massor av medlidande konstiga blickar när jag gick in och vandrade bort mot Gryffindorbordet. Hade något jobbigt hänt eller? Iallafall ingenting som jag kände till!
James och Al kommer fram till mig när jag har satt mig bredvid Hugo.
"Lily... McGonagall vill prata med oss alla på hennes kontor klockan halv nio. Lärarna vet om att vi inte kommer på lektionen då..." Sa James.
"Okej..? Men fick ni också massor av typ medlidande blickar från lärarbordet när ni gick in hit?" Sa jag och kastade en konstig blick på alla lärarna som fortfarande gav mig och mina syskon massor av medlidande blickar.
"Mm, jag tänkte just fråga dig samma sak syrran" sa Al medan James långsamt nickade.
Så efter frukosten, istället för att gå och hämta mina böcker och sedan gå till min lektion som började 08:30 så gick jag med tunga steg mot rektorns kontor, så att jag skulle vara där halv nio.
Vid stenstatyn stod Neville, eller professorn Longbottom som han heter här i skolan, utanför med en sorgsen min.
"Jag skulle stå här så att ni tre kom in, och Lily bara så du vet, jag och Luna finns här om du behöver någon och Ginny inte är stark nog för att klara allt själv, då finns vi här för dig för du är ju trots allt våran guddotter och vi båda beklagar djupt sorgen" sa han och såg gråtfärdig ut.
Han gav mig lösenordet och stentrappan kom fram och tog mig upp till kontoret.

När jag knackade på dörren så hördes McGonagalls röst som sa att jag skulle komma in. Jag öppnade dörren och där inne satt mina bröder men dom var inte dom ända som var här inne tillsammans med rektorn, mamma var där, morbror Ron var där, moster Hermione, min gudmor Luna, mormor och morfar. Men varför var inte pappa här..?
Efter mig kom Neville.
"Lily sätt dig" sa McGonagall för att bryta tystnaden.
Jag kollade på mamma, hennes ögon var blodsprängda och det såg ut som om det ända hon skulle ha gjort dom senaste 24 timmarna var att gråta, dessutom hade hon massor av sår i ansiktet. Jag kollade på moster Hermione och morbror Ron. Det syntes att dom också hade gråtit en hel del. Neville och Luna, samma sak där dom hade också gråtit. Jag kollade på mormor och morfar, mormor hade gråtit en hel del. Det hade morfar också gjort.
"Vad är det som har hänt? Nu är vi alla tre här så kan ni berätta?!" Sa James otåligt.
"Eran far... Han har... Harry han är inte längre ibland oss" sa Neville.
"Va?! Snälla säg att ni skojar! Ni har hittat på alltihop och alldeles strax så kommer pappa in hit genom dörren!" Bad James mer än sa. Han lät rädd på rösten.
Mamma bara skakade på huvudet.
"Det... Det är sant" sa hon sedan mycket tyst.
Jag kände tårarna som forsade värre än en forsränning ner för mina kinder. Pappa fick inte vara död! Han fick bara inte det!
Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller göra. Vad kunde jag egentligen säga? Jag satt bara tyst medan tårarna fortsatte att dränka mina kinder. Efter några minuter av en obehaglig tystnad som bara stördes av tårar och snyftningar blev det för mycket kände jag. Jag tänkte inte utan sprang bara ut från McGonagalls kontor med tårar rinnande ner för mina kinder medan jag hörde dom skrika mitt namn bakom mig men det skulle inte hjälpa, jag tänkte inte stanna, inte för någon eller något.

Jag tittade dock mig int för när jag sprang och sprang rakt in i någon som också hade gått in i mig, genom att gå och läsa en bok, vilket jag kände i krocken då boken först tycktes in i magen på mig men den ramlade till golvet precis som jag och den andra personen gjorde. Jag kollade upp och såg in i Scorpius ansikte, han gjorde detsamma tillbaka.
"Lily vad har hänt? Du har ju gråtit jättemycket och du gör ju fortfarande det! Vem har varit elak mot dig?! Jag ska nog allt ge den!" Sa Scorpius först oroligt men sedan ganska argt.
"Ingen har varit elak mot mig, och ja jag har gråtit men det är väldigt personligt så vill inte prata om det... Iallafall inte här" sa jag och kollade ner i golvet som blev blött eftersom att det droppade tårar från mina kinder.
"Men då går vi ut till sjön så kan du berätta i lugn och ro och dessutom få gråta ut, du vet att jag alltid finns där för dig vad som än händer och jag kommer alltid vara där för att trösta dig och hur meningslöst det än känns så kommer jag försöka och inte ge upp eftersom att det kan resultera till att jag kommer att få höra ditt underbara skratt i slutändan" sa Scorpius och hjälpte mig upp på benen igen.