Utom Räckhåll

Ett oväntat möte

Tyra sitter med korsade ben mitt emot Erik och hans anteckningsblock. Han skjuter sina svartbågade glasögon längre upp på näsan. Förmiddagsljuset som lyser in genom de stora fönstren får nästan det slitna mottagningsrummet att se mer hemtrevligt ut. Men bara nästan. Hon sträcker sig mot fickan på sin långa kofta och fiskar upp ett tummat paket med Marlboro lights. Hon skakar ut en sista cigarett och ska just föra den till munnen när Erik harklar sig och vrider på sig i stolen.

"Tyra, du vet att du inte får röka härinne."

Hon lyfter upp armarna i en uppgiven gest och stoppar ner cigaretten i paketet igen.

"Det var ändå min sista, bäst att jag sparar den."

Det blir tyst en stund. Erik tittar ner i sitt block, sedan upp på henne igen.

"Hur mår du nu?"

Hon rycker på axlarna.

"Bra."

"Har du fortfarande mardrömmar?"

"Inte lika ofta längre."

"Bra, det går åt rätt håll. Vi fortsätter samma behandling i tre veckor till, sen kan vi börja titta på att få dig förflyttad härifrån."

Någonting knöt sig hårt i magtrakten på Tyra.

"Förflyttad? Men var skulle jag då ta vägen?"

Erik rättade till glasögonen.

"Det finns många möjligheter för en smart person som du. En egen lägenhet, ett jobb, kanske någon annanstans. Skulle du inte vilja börja bygga upp ditt liv igen?"

Tyra ser ner mot sina fötter på den mossgröna heltäckningsmattan.

"Han skulle hitta mig" muttrar hon lågt. Erik lutar sig fram mot henne för att höra bättre.

"Ursäkta, vad sa du?"

Hon rätar på sig, byter ställning i stolen.

"Det var inget. Är vi klara för idag?"

Erik suckar lätt och börjar samla ihop sina papper och stoppa ned dem i sin stora, bruna portfölj.

"Ja, vi är klara. Se till och vila lite, du ser trött ut."

Erik börjar resa sig från den knaggliga stolen, men så sätter han sig ner igen. Han tvekar. Tyra ser frågande på honom. Han harklar sig.

"Jo, jag tänkte på en sak...du har inte hört något från Maya?" Han försöker låta så nonchalant som möjligt när han uttalar hennes namn.

"Hörs ni inte själva, ni jobbar ju tillsammans?"

"Jo, jag har försökt ringa men hon tar inte mina samtal. Hon har sjukskrivit sig från mottagningen och inte varit där på två veckor."

"Hon går igenom några grejer just nu."

Erik lutar sig framåt.

"Okej, något som du kan berätta för mig?"

Tyra tar upp cigarettförpackningen igen och la den på det lilla bordet som låg mitt emellan dem.

"Jag tror det är bäst om hon berättar det själv."

Erik tittar rakt på henne.

"Ni står varandra nära, eller hur?"

Tyra tittar tillbaka upp på honom och rycker på axlarna.

"Hon skyddade mig när jag var liten. Nu gör jag mitt bästa för att skydda henne."

"Vad menar du?"

Tyra tittade ner på sina smutsiga sneakers. Hon måste verkligen skaffa ett par nya.

"Ingenting särskilt. Om du ursäktar vill jag verkligen gå ut och ta en cigg nu."

Han nickar kort till svar och gör en svepande gest mot dörren.

"Låt inte mig hindra dig. Vi ses nästa vecka, samma tid.

Tyra följer den stenbelagda stigen mot havsbandet. Några fisketrålare är på väg in mot hamnen och fiskmåsarna skriar förväntansfullt med sina gälla, hesa röster. Hon viker av från strandpromenaden och går mot en gatukorsning som leder in mot det lilla centrumet. Hon tar upp en cigarett ur paketet men är så ivrig att hon fumlar. Den ramlar till marken och landar i en gyttjig vattenpöl med ett dovt plask. Tyra svär inombords. Egentligen fick hon inte röra sig så här långt bort från kvinnofridscentret. Men hon ville bara ha lite luft, det kändes som väggarna krympte när hon var där inne och hon fick svårare och svårare att andas. Skulle hon våga sig in i den lilla kiosken som låg på andra sidan gatan och köpa ett nytt paket? Hon tittar åt höger och vänster för att försäkra sig om fri sikt innan hon korsar vägen. Då får hon syn på honom. Han har ett svagt blåmärke på ena tinningen, men annars såg han ut som vanligt. Måste vara från när han föll i golvet när Maya träffade honom med flaskan. Annars har han samma läderjacka, slitna jeans och bruna hår. Hon hade älskat att andas in lukten av den där läderjackan i början. Hur spännande han hade varit, hur bra han hade förstått henne. Lika bra mindes hon första gången han hade slagit henne. De skulle i väg på en fest. Hon hade bytt kläder flera gånger, velat se snygg ut för honom. Till slut hade hon bestämt sig för en svart figurnära klänning. Hon hade kämpat med att få sminket att sitta bra, att få till den där perfekta vingen med eyelinern och de förföriskt röda läpparna. Därför hörde hon inte när han ropade på henne. Andra gången hörde hon det. Hon skyndade förbi honom i hallen och böjde sig ner för att spänna remmen på sin stilettsko. Plötsligt kände hon hur hon föll mot golvet. Hon landade med huvudet först. När hon desorienterat reste sig upp och tog sig för pannan blev handen röd av blod. Hon tittade förvirrat upp på honom och han stirrade lugnt tillbaka med händerna bakom ryggen utan att ändra ansiktsuttryck. Hade han knuffat henne? Nej, hon måste ha inbillat sig.

Så långsamt att hon först inte märkte det hade han börjat skala bort bit för bit ur hennes liv, som om det var skalet på ett äpple. När de var ute tillsammans med andra brukade han sig göra sig lustig över saker som hon hade sagt och gjort. Hon hade skrattat med, men skrattet hade fastnat i halsen. Han tyckte inte om hennes vänner och ville inte att hon skulle umgås med dem. Han gillade inte hennes familj eller hur hon klädde sig. Vad hon än sa var hon inte smart nog. Inte smal nog eller vacker nog. Hon hade isolerat sig mer och mer tills hon inte hade någon annan än honom. Sedan började de riktiga slagen komma. Om det inte var för Maya så visste Tyra inte om hon hade levt idag.

Hon ser på honom där han stod på andra sidan gatan, omgiven av sitt gamla kompisgäng och med armen om en blond tjej med för tighta jeans och för mycket kajal runt ögonen. Tjejen skrattar för högt och för ljust, lägger sin hand i bakfickan på hans jeans. Tyra vill röra sig, gå därifrån, men kan inte. Han tittar upp och får syn på henne. Hon ryggar tillbaka som ett skrämt rådjur, vänder sig om och börjar springa mot strandpromenaden. Hon hör honom vråla hennes namn, men hans rop dränks i fiskmåsarnas skriande.