Mayas värld vänds upp och ner när hennes man David mystiskt försvinner medan hon fortfarande återhämtar sig från förlossningen av deras barn. Trots hennes desperata sökande verkar David ha försvunnit spårlöst, vilket lämnar Maya med fler frågor än s...
Maya hade samma dröm igen. Hon står på Måseskär, mitt emot deras brygga på Käringön. På alla sidor är hon omsluten av vatten. Hon hör en bebis skrika och inser att det är Julia. Det kommer från en båt som ligger och guppar i mitten av fjorden. Hon springer ut i vattnet för att komma till båten men det omsluter henne som olja och hon kommer ingenstans. Båten börjar driva ut ur fjorden ut på det öppna havet. Hon tittar upp och ser David stå mitt emot henne på bryggan med händerna i fickorna. Hans bruna hår rör sig lätt i vinden medan han tittar på båten med ett uttryckslöst ansikte.
"David!" skriker hon "Gör någonting!"
Men han bara tittar på henne med ett sorgset uttryck i ansiktet, skakar lätt på huvudet, vänder sig om och börjar gå från bryggan, förbi den röda fiskeboden och upp för backen. Hennes skrik dränktes av fiskmåsarnas skri och ju mer hon rörde sig, desto mer sjönk hon i det oljeliknande vattnet.
Hon vaknar av att hon skriker sin dotters namn, fuktig över hela kroppen och med hjärtat hårt bultande. Julia, som sov bredvid henne i dubbelsängen hade sitt långa, trassliga hår utspritt över kudden. Hennes långa ögonfransar kastar skuggor över hennes kinder i det svaga morgonljuset som trängt sig in genom gliporna på gardinerna.
"Mamma?" mumlar hon förvirrat.
"Det är ingen fara älskling. Sov du."
Hon la sina armar runt den långa, smala flickan, andades in doften av hennes hår och kände hur hennes hjärtslag lugnade ned sig igen.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
När Maya hade lämnat av Julia i skolan och sätter sig i bilen för att köra Tyra till kvinnocentret har diset ännu inte lyft från kustlinjen och båtarna ligger fortfarande och guppar sömnigt vid sina förtöjningar nere vid marinan. Den vanliga rosa färgen på Mayas kinder är borta och hon muttrade fram svordomar mellan tänderna när bagageluckan inte ville gå upp. Tyra sneglar på henne när de efter en längre kamp hade fått in bagaget och var på väg ut från parkeringen.
"Du, det var inte meningen att dra in dig i mina problem. Jag borde ha kunnat sköta det själv."
Maya sliter blicken från vägen och tittar snabbt på sin syster. Hon är fortfarande blek och hennes hår har samma urtvättade färg.
"Det är inte det. Jag går bara igenom lite personliga saker just nu."
"Som vad?"
"Det är komplicerat."
De åker en stund under tystnad. Radion skvalar i bakgrunden. Tyra ändrar ställning i sitt säte och sträcker på sig.
"Kom igen nu, du vet allt om mitt struliga liv. Kan du inte berätta lite om ditt?"
Maya suckar och sänker volymen på radion. Hon hör sig själv berätta för Tyra för säkert tusende gången om dagen på sjukhuset och Davids försvinnande. Hur det har gått sju år utan att hon hittat några spår och att hon vill ha svar, för sin egen skull men främst för deras dotter. Om det tio år gamla fotot hon hade fått igår där Davids ansikte var överkryssat. Om lappen med frasen som bara de visste om. Tyra är tyst under hela hennes historia men gav ibland ifrån sig låga, hummande ljud. När Maya till slut tystnar upptäcker hon att hon har kört hela vägen till kvinnocentrets parkering och att de nu stod stilla. Hon lutar sig fram och såg ett nytt stenskott på rutan. Tyra började äntligen prata.
"Kommer du ihåg vem som tog det där fotot?"
Maya tänker efter.
"Det var hans mamma."
"Okej. Då är det där jag skulle börja fråga."
"Men jag har nästan inte haft någon kontakt med Nigel eller Rachel på sju år. De gjorde det ganska klart att de inte var intresserade från början."
"Ville du inte veta för Julias skull?"
"Jo, det är klart."
Tyra spottar ut tuggummit hon hade idisslat hela resan och lindande in det i en servett som hon slänger in i Mayas handskfack. Hon gjorde en snabb koll av sitt smink i backspegeln. Blåtiran under ena ögat hade precis gått att sminka över.
"Om jag var du skulle jag skaffa ett par ballar och göra det som behöver göras."
Tyra öppnar dörren, tar ett snabbt steg ut ur bilen och smäller igen dörren. Maya kliver också ut, fumlar med bilnycklarna för att få igen låset och snubblar efter henne. De möts av Mayas kollega Moa i dörren till centret. Hon har kort blont hår och är inlindad i en stor svart halsduk. Hon ler varmt mot dem och sträcker fram handen.
"Välkommen. Du måste vara Tyra."
De hämtar Tyras bagage och går in. Moa börjar visa dem runt i centret. Kvinnor och barn sitter i täta klungor och tittar upp med skrämda blickar när de passerar genom rummen. Det kändes som om det var ont om syre och Maya drog sin kofta tätare om axlarna. Det här var i alla fall en rädsla som hon inte hade behövt uppleva.
"Det är okej allihop", sa Moa med sin lugnande röst till de samlade kvinnorna och barnen. "Det här är Tyra och hon kommer att bo hos oss ett tag. "
Tyra vinkar tafatt med ena handen. Ett par av barnen plirar nyfiket fram från sina mammors beskyddande armar.
"Kom ska jag visa dig ditt rum" sa Moa.
Hon visar in dem till ett litet rum med gulmålade väggar. Det finns en säng, ett gallerförsett fönster och ett skrivbord i rummet, men inte så mycket mer. Moa går till ena hörnet av rummet för att fluffa upp en trött kudde medan hon börjar rabbla fakta.
"Här ska du bo. Vi äter frukost klockan nio och har gruppsamtal vid tio. Det är viktigt att du inte delar adressen hit med någon, många här lever med skyddad identitet. Det är också viktigt att du inte har någon kontakt med din sambo medan du är här. Jag antar att du redan har stängt av GPS-funktionen på din mobil?"
Tyra tittar ner på sina fötter och nickar.
"Då så. Jag ska lämna dig så du kan göra dig hemmastadd, så ses vi om en stund."
Moa lämnar rummet. Tyra sjunker ner på den smala stolen och Maya sätter sig i den mossgröna, slitna fåtöljen som står i ena sidan av rummet.
"Jaha", sa Tyra med en lätt uppgivenhet i rösten. "Hon verkar ju uppåt."
"Hon har mycket att hålla koll på", sa Maya med ett snett leende och börjar plocka med Tyras bagage.
"Gud, jag fattar inte hur jag kunde hamna i den här situationen till att börja med", sa Tyra och stirrade upp i det fläckiga taket.
Maya lägger ned Tyras grå tröja som hon just packat upp och tar hennes hand.
"Det är okej. Alla kan hamna fel i livet. Du tog dig ju ur den."
De två systrarna sitter tysta ett ögonblick medan förmiddagssolen lyser in genom fönstret.
"Det är nog bra att du inte rör dig ute så mycket nu i början i alla fall. Det är en liten ort och du kan lätt stöta på honom. Jag kan ordna så att du får terapisamtal en gång i veckan."
"Tack, men jag vet inte om jag har råd med det längre."
Tyra drar tillbaka sin hand från Mayas och börjar plocka med nopporna på sin tröjärm.
"Tänk inte på det just nu, det kan vi ordna med när du har kommit på fötter igen."
Tyra sjunker tillbaka på sängen med armarna bakom huvudet och lutar sig mot väggen.
" Och du då? Vad ska du göra?"
Maya formulerar orden innan hon själv insåg att hon fattat beslutet.
