Utom Räckhåll

Den hemliga nyckeln

Theresas hem låg i Bethanel Green, på en liten gata full med grönska och tätt placerade hus. Det såg ut som någon hade pressat ner dem på rad för att få plats. Vita fasader och blåa dörrar. Theresas familj bodde på nummer 9. Maya plingar på den mässingfärgade lilla ringklockan och hör två små pojkar prata i mun på varandra därinne.

"Jag ska öppna!"

"Nej, jag ska!"

"Mamma, han låter mig aldrig öppna!"

Dörren åker upp på vid gavel och de båda pojkarna tittar upp på henne. De hade båda bruna ögon, kortklippt hår och var prydligt klädda i skjorta och pullover. Hon gissar att de är runt sex och sju år.

"Hej!" säger Maya och ler mot dem. Hon kan riktigt höra den överdrivna hurtigheten i sin röst. "Är Theresa hemma?"

Den ena pojken vänder sig om och skriker rakt ut i hallen.

"Mamma! Det är någon här som vill prata med dig."

Theresas röst hörs inifrån huset.

"Vem är det?"

"Vet inte, har inte sett henne förut" svarade pojken medan han misstänksamt betraktar Maya uppifrån och ned.

Maya ser Theresas långa, smala gestalt närma sig. Hon har förkläde på sig och en kökshandduk som fortfarande var blöt av disken i händerna. När hon tittar upp och ser Maya stelnar hennes ansiktsuttryck och hon frös till mitt i ett steg. Men det varar i bara ett ögonblick. Maya ser henne samla sig och omgruppera, förbereda för nästa drag. Theresa lägger handduken ifrån sig, knyter av sig förklädet och hänger det över en stol. Hon går fram till sina söner och lägger händerna på deras ryggar.

"Maya! Det var länge sen. Vad gör du här?"

Det var någonting i hennes röst som lät tillkämpat och glättigt. Maya skiftar vikten från den ena foten till den andra och sträcker på sig, försöker se mer självsäker ut än hon är.

"Jag var i området. Jag tänkte att vi kunde prata lite."

Några sekunder är det tyst i hallen. De två pojkarna tittar först på varandra, sedan på sin mamma för att få någon ledtråd om vad som ska hända härnäst. Den yngre biter sig i läppen och rycker i Theresas hand. Hon verkar vakna som från en dröm och gör en rörelse med handen in mot hallen.

"Javisst, kom in!"

Pojkarna springer före in mot vardagsrummet, knuffandes och kivandes. Maya gnider sina boots mot dörrkarmen för att få bort gatusmutsen och följer efter Theresa in i hallen. Huset var inrett i ljusa färger med fluffiga heltäckningsmattor. Theresa var ännu smalare nu än när de senast hade träffats. Håret som förut hade varit så lockigt och okontrollerat var rakt och klippt i en skarp page. Den naturliga rödblonda nyansen hade färgats brun.

"Vill du ha te? Jag har tyvärr lite dåligt med saker att bjuda på."

Theresa lutar huvudet lätt åt höger och kastar frågan över axeln, utan att sakta av på takten.

"Nej tack" sa Maya.

Theresa rycker lätt på axlarna och fortsätter. I ögonvrån skymtar Maya hur prydligt arrangerade och inramade foton passerar på hallväggen. Theresa på en strand i en blå sarong med tårna insjunkna i sanden, spanandes ut över solnedgången. Theresa med en mans kraftiga armar slingrade kring sin midja, han med breda axlar och kortsnaggat grått hår. Theresa tittar tillgivet upp mot honom och han ler ner mot henne. Måste vara maken Maya aldrig hann träffa.

På ett annat foto spanar de två pojkarna in i kameran med finurlig blick och välstrykta vita skjortor. Rachel och Nigel står bakom dem med en hand på vardera pojken och ler stolt. Bilden var tagen i parken bakom deras hus. Maya tittar bort och sväljer, försöker dölja den dåliga smaken i munnen.