Utom Räckhåll

Han var aldrig din till att börja med

Julia sprang in till sitt rum så fort de kom in i lägenheten. Hon lät jacka och skor falla efter sin väg och lämnade dem som ojästa degar på golvet. Efter några minuter hör Maya skränet från YouTube, någon ny serie av klipp som alla i skolan tittade på. De onaturligt glättiga rösterna fick Maya att vilja köra in fingrarna djupt in i öronen och aldrig ta ut dem igen.

"Julia! Du kan väl i alla fall plocka upp efter dig och inte lämna dina kläder överallt."

Ett bullrande ljud hördes från Julias rum. Hon måste ha vält ner något i röran där inne.

"Jag gör det senare!"

Maya suckade. Hon vet att "senare" aldrig skulle komma och böjer sig ner och börjar plocka upp plagg efter plagg från hallgolvet. När hon äntligen är klar torkar hon svetten ur pannan och går till köket där hon häller upp ett glas med iskallt vatten som hon dricker i djupa klunkar. Ett svagt duns hörs från hallen. Hon ställer ned glaset på diskbänken för att gå och se var ljudet kommer ifrån och det lämnar en ring av vätska efter sig.

På hallmattan ligger ett vitt kuvert med hennes adress utskriven med prydliga bokstäver. Ingen poststämpel. Maya sliter snabbt upp det med ett finger och får upp ett vitt papper med en dataskriven text på.

"Han var aldrig din till att börja med."

Det finns en utbuktning i kuvertet och Maya känner med handen. Hon får upp ett armband. Det liknar det som David gav henne dagen då Julia föddes, bara en annan färg. Metallen är kall mot handen och det glänser i skenet från hallmattan. Rummet snurrar och hon stöttar sig mot hallbyrån. Det hörs ett ljud utifrån trapphuset, som om någon springer ned för trappan. Maya öppnar snabbt dörren och springer ut. Hon tycker sig se en skugga försvinna bakom hörnet.

"Stanna, jag vill prata med dig!" skriker hon och tar de första stegen ned. Hon hör dörren smälla igen på bottenvåningen. När Maya springer ut ur lägenhetshuset är det enda hon hör havets stilla brusande.