Utom Räckhåll

Snälla, fråga inte mer

Maya och David sitter vid ett cafébord vid sitt favoritställe i Primrose Hill i London. Han är avslappnat klädd i jeans och den blekt gröna skjortan hon hade tvättat så många gånger. Solglasögonen hänger nonchalant i linningen. Hon sträcker lätt på nacken och ser Julia lite längre bort, där hon leker med några andra barn vid en fontän. De skrattar och skvätter vatten på varandra. David lutar sig över bordet och kramar hennes hand.

"Ingen fara med henne, hon verkar ha kul."

Hon ler och lägger sin andra hand över hans och låter värmen från hans handflata sprida sig till hennes. Sluter ögonen och viskar.

"Jag önskar att vi kunde sitta så här för alltid."

Hans grepp om hennes hand hårdnar och hon öppnar ögonen och tittar upp på honom. Hans ansikte är plötsligt stumt.

"Det vet du att jag inte kan."

Hon sätter sig snabbt upp i sängen, intrasslad i sina egna svettiga lakan. Samma gamla dröm som vanligt. Hon sitter stilla en stund och väntar på att pulsen ska gå ner och andningen ska bli normal. Med skakiga händer sträcker hon sig efter vattenglaset som står på nattduksbordet och dricker en djup klunk. Känner den ljumma vätskan sakta rinna ned för halsen. En disig stråle ljus har tagit sig förbi mörkläggningsgardinerna. Klockan på nattduksbordet blinkar 06:00. Lika bra att gå upp och börja göra i ordning för Julias sjuårsdag. Hon sätter ner sina fötter mot det kalla trägolvet och reser sig upp. Hon drar undan mörkläggningsgardinerna från fönstret. Solen hade börjat stiga över horisonten och kastade sina första mjuka strålar över det spegelblanka vattnet. Vinden lekte i håret på de tidiga morgonjoggarna som redan hade vågat sig ut på strandpromenaden längre bort. En enstaka fiskebåt passerade ute på vattnet och hon kunde höra skriandet från en avlägsen fiskmås.

Ljuset bländade henne. Hon drar igen gardinerna och går fram till garderoben för att välja sina kläder. På en galge längst in hänger Davids favorittröja. Hon har aldrig lyckats förmå sig själv att kasta den. Den är stor, grovstickad och luktar salt av hav, från alla promenader han tog längst vattnet när de först flyttade hit. En svag förnimmelse av hans favorit after shave känns fortfarande om man begraver näsan i den. Hon motstår frestelsen att göra det, väljer snabbt sina kläder och stänger dörren till garderoben med en smäll.

Julias favorit aktivitet är picknick, så på eftermiddagen ska de ta färjan till Käringön och fira tillsammans med Mayas pappa. Maya har till och med bakat en tårta, hon som aldrig annars bakar. Hon hoppas så mycket att födelsedagsfirandet ska bli bra den här gången, att Julia ska vara glad och inte fråga om David.

Vågorna slår in mot den lilla färjeterminalen och trädens löv viker sig och rasslar i vinden. Dagen är inte idealisk för en picknick. De hann precis med 15-färjan från Tuvesvik till Käringön. Maya lutar sig mot relingen med armarna på Julias axlar och känner doften av tång och salt havsvatten. Hon ser ön, först bara som en prick i horisonten, sedan allt tydligare. Röda fiskebodar, bryggor som slingrar sig ut i havet och segelbåtarnas master som sträcker sig mot himlen. Här har hon tillbringat många av sin barndoms somrar med att fiska krabbor och sola på de salta klipphällarna. När hon blundar kan hon fortfarande känna stenarnas värme mot ryggen och bruset från vågorna.

Julia springer före dem ut till familjebadplatsen på den södra sidan av ön och hoppar vant mellan klipporna. De babyrunda kinderna och småbarnshullet har dragits ur henne och ersatts med smala armar och ben. Hon bär sin kantslitna skolväska med klistermärken på. Maya har picknickkorgen under ena armen och håller sin pappa under den andra. Hans hud är fårad, håret grått och kortsnaggat. Han kisar mot solen och låter sin dotter leda honom framåt.

Maya pekar på några stenar längre fram.

"Här ser ut som en bra plats."

Hon hjälper sin pappa att sätta sig på en klippa, tar av sig kavajen och börjar duka upp. Skinka, smör och bröd. Plasttallrikar och glas. Hon packar försiktigt upp tårtan. Det ligger utsmetad grädde på plastfoliet. Fiskmåsarna cirklar skränande i luften över deras picknickfilt.

"Julia, det är dags att äta!"

De vänder sig om för att se efter barnet. Hon står vid några stenar längre bort och håller upp en grön glasbit mot solen, som havet slipat len.

"Låt henne leka lite till, vi kan äta själva först", säger den gamle mannen.

Varför måste han alltid tala om vad hon ska göra? Maya biter ihop tänderna, men bestämmer sig sedan för att släppa det. Hon nickar och räcker honom en fralla, som han tar och börjar tugga. Några brödsmulor fastnar i hans mungipa. Borde hon luta sig fram och borsta bort dem? Innan hon hinner bestämma sig lägger han ner mackan och tittar på henne.

"Har du hört något mer?"

Hon suckar.

"Det vet du att jag inte har. Snälla Mats, fråga inte mer."

Han för handen till ansiktet och torkar bort brödsmulorna som har fastnat i mungipan.

"Varför kallar du mig aldrig pappa?"

Hon sluter ögonen. Hon är fem år och greppar sitt gosedjur när mamma leder henne in genom de stora glasdörrarna på sjukhuset. En lång korridor och ett rum i mitten. Pappa ligger i en säng och sover. Han är alldeles för stilla tycker hon. Allting omkring dem är vitt. Det bländar hennes ögon. En sköterska kommer in. "Isabelle" står det på hennes namnbricka på bröstet.

"Ljusa färger och en harmonisk omgivning är viktigt för att han ska bli bättre", hör hon sköterskan säga. Hennes röst låter avlägsen, som om den kom från ett rum hundra dörrar längre bort.

Det ligger en liten mugg med medicin på nattduksbordet. De får pappa att lugna ner sig när han är för glad och bli gladare när han är för ledsen, har mamma sagt. Just nu är han för ledsen. Maya kramar sin nalle.

Maya slår upp ögonen och märker att hon häller ett hårt grepp om sitt ena knä. Hon ser att hennes far ser frågande på henne. Hon ler.

"Visst, pappa."

Hon vänder sig om efter sin dotter, nu på en klippa ännu längre bort.

"Julia, kom nu! Vi väntar inte längre."