Utom Räckhåll

Jag hade behövt ditt stöd. År 2016

David gick på den våta trottoaren och betraktade den stora biblioteksbyggnaden i glas. Den såg på något sätt malplacerad ut i stadsbilden, ett stort block av modern arkitektur på en gata med låga hus i olika färger. Han körde händerna djupare ner i jeansfickorna och kände hur duggregnet landade på huden. Maya brukade arbeta här som volontär med en barngrupp ibland på helgerna. Han behövde prata med henne, förklara varför han hade reagerat som han gjort kvällen innan. Det här var inte vad han hade väntat sig just nu. Han hade blivit så rädd först. Rädd att han skulle bli som sin egen pappa, som alltid var på väg till nästa flygplats för en ny affärsresa, aldrig riktigt tid för honom. Han skyggade alltid undan så fort David ville prata om något viktigt. Men det här var ju Maya och han det handlade om. Deras barn. De behövde inte bli som sina föräldrar.

Han gick in genom entrén, tog rulltrappan upp till andra våningen och fann henne mitt på golvet med en cirkel av barn omkring sig. Hon var mitt i en saga när hon tittade upp och fick syn på honom bakom en bokhylla. Hon la ihop boken hon höll på att läsa ur efter att hon noggrant hade markerat var i historien hon befann sig. Maya sa till barngruppen att hon strax skulle vara tillbaka och ett besviket mummel spred sig i rummet. Hon signalerade till David att följa med henne till ett av de tysta läsrummen och han lommade efter henne. Han kunde se att hon fortfarande var arg på sättet hennes ryggmuskler spändes under polotröjan. När hon hade stängt dörren bakom dem la hon armarna i kors och tittade på honom.

"Ja? Du ville prata."

Han tittade ner på sina fötter.

"Jag ville bara be om ursäkt för igår. Jag vet att det inte var den reaktionen du ville ha."

Hon sa ingenting, tittade bara på honom med en lugn och kylig blick, som att hon var någonstans långt borta. Han svalde och fortsatte.

"Du måste förstå att jag blev lite förvånad, vi hade ju inte planerat att skaffa barn just nu."

"Jag blev också förvånad. Det var därför jag behövde ditt stöd."

Han tog hennes händer och försökte möta hennes blick, men hon tittade bort.

"Vi fixar det här. Jag blev rädd först, men det är jag inte nu. Du kan räkna med mig."

För första gången tittade hon på honom och nickade svagt. Du vet inte hur rädd jag är, tänkte hon. Rädd för att du ska försvinna som du gjorde igår, så att jag får hantera det här ensam. Rädd att du inte ska finnas där när jag behöver dig. När du inser att det här inte är det liv du vill ha. Men det sa hon inte. Istället tittade hon tillbaka mot det stora rummet, där några barn i gruppen tittade över axeln mot dem genom glasväggarna och viskade i varandras öron.

"Jag måste gå tillbaka nu" sa hon. "Vi får prata mer ikväll."

David visste inte om det sista var en fråga eller ett påstående, men han nickade ändå.

"Vi ses ikväll" sa han.

När han kom ut på gatan igen så duggregnade det fortfarande. Han sökte med blicken längst den massiva glasvägg som skilde av bibliotekskomplexet mot resten av gatan och fick se Maya igen. Hon hade en liten mörkhårig flicka i famnen som hade sina knubbiga små armar virade kring hennes långa hals. En annan kvinna kom fram och Maya räckte försiktigt över flickan, han antog att det var mamman. Maya log och småpratade mot en liten grupp barn som fortfarande satt samlade runt henne. David stod kvar på gatan och tittade på henne i smyg en stund bakom allt glas och betong som skilde dem åt. Sedan sänkte han huvudet, drog upp luvan och började sakta gå hemåt medan regnet fortsatte att strila ner på honom.