Utom Räckhåll

Vad lika ni är

Maya sitter i sitt andra kök för dagen med en påse frysta ärtor mot pannan. Diskbänken blänker i grått stål och köksbänken är i svart marmor. Hon hade sprungit så ivrigt ned för backen att hon ramlat och slagit i pannan. Gestalten som hon hade jagat så desperat hade vänt sig om, sprungit upp för backen och kommit till hennes undsättning. Direkt när han hade närmat sig såg hon att det inte var David. Henrik var längre och smalare. Men hon kunde förstå hur kvinnan hade trott det. De hade samma bruna ögon, samma frisyr och klädstil.

Henrik kommer in i köket och ställer en mugg med rykande hett kaffe framför henne medan han drar ut en stol och sätter sig mitt emot henne vid bordet med en egen kopp. Hon ler tacksamt mot honom och tar en klunk. Det är så varmt att hon bränner sig på tungan.

"Mår du bättre nu?"

Han tittar på henne med en orolig min.

"Ja, det är okej. Det var mest lite pinsamt."

Hon tar bort ärtpåsen från pannan och känner hur det bultar lätt under huden. Han betraktar henne.

"Aj, du kommer nog ha en bula där imorgon."

"Ja, ser inte bättre ut."

Han tar en klunk av sitt kaffe.

"Jag kom precis på att jag glömt mina nycklar och skulle vända och gå tillbaka när jag hörde någon ropa och sedan världens brak. Jag var orolig för att du hade brutit någonting."

Maya skakar lätt på huvudet.

"Nejdå, ingenting brutet. Bara lite mörbultad med förlorad värdighet."

Hon lägger ned ärtpåsen och spanar ut genom fönstret på det stora äppelträdet med rosa och vita blommor. Lite längre bort i trädgården går en stig markerad med stenar upp till en skuggig lund med några gamla ekar. Hon rycks ifrån sitt dagdrömmeri när Henrik börjar prata igen.

"Jag hoppas verkligen att du hittar din man. Det du och din dotter har gått igenom verkar ju inget kul alls."

Hans omtanke om henne spred en varm känsla i mellangärdet.

"Tack."

Just då kom en blond kvinna in i köket med en liten pojke på armen. Hon räcker fram handen som inte bär på barnet mot Maya.

"Hej, Stina heter jag."

"Hej, jag heter Maya. Din man var snäll och tog hand om mig när jag ramlade i backen härute."

"Oj, ja backarna här utanför är väldigt branta. Har nästan ramlat själv några gånger."

Maya ler tacksamt mot kvinnan som vänder sig mot Henrik.

"Kan du ta honom lite? Jag måste åka och handla."

Han nickar och hon sätter varsamt ned pojken i hans knä, innan hon tar tag i sin handväska från stolsryggen och börjar gå mot dörren.

"Hoppas du mår bättre snart Maya!" ropar hon från hallen innan dörren smäller igen. Det blir tyst förutom pojkens mjuka jollrande. Han tittar upp på Maya med sina stora, bruna ögon. Hon ler mot honom och gör en min som får pojken att skratta.

"Vad lik dig han är!" säger hon till Henrik. Han tittar kärleksfullt mot pojken.

"Jag vet, alla säger att vi är som tvillingar."

                                                                              ****

När Maya lämnar deras hus plockar hon upp telefonen och ringer till Tyra.

"Tyra, lyssna nu, har du den senaste bilden jag tog på David? Kan du generera en bild utifrån den som föreställer honom som barn, kanske fyra år?"

Det blir ett ögonblicks tystnad innan hon svarar.

"Ja, det kan jag, men varför?"

"Gör det bara. Vi ses hos dig sen."

Hon klickar bort samtalet och fortsätter med snabba steg nedför backen, mot parkeringen.