Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tjugosju - (Wincents p.o.v)

Jag smyger fram och lägger armarna om henne bakifrån. "Vad duktig du är Mickis", säger jag och borrar in ansiktet i hennes halsgrop.

"Wincent!" utbrister hon och försöker krångla sig loss. Men jag håller henne fast och svarar med att börja pussa henne på halsen och käken.

"Får jag inte va stolt över min flickvän?"

"För att jag nästan lyckas lägga ett 50-bitars pussel", fnyser hon.

"Ja?" säger jag oförstående. "Förut klarade du bara 20."

"Käften", säger hon och trycker bort mig, men jag ser att hon ler. Sötnöt.

Mika vrider sig runt på stolen och jag drar upp henne in i min famn. Kupar min ena hand om hennes ansikte och kysser henne. Hon lägger armarna om min hals och suckar lätt när hennes läppar svarar mig. Mjukt fördjupar kyssen. Efter en liten stund drar vi ifrån varandra och jag placerar min panna mot hennes.

"Hej", viskar jag.

"Jag har saknat dig", mumlar hon. Söker med sin ena hand uppåt mot min kind och kysser mig igen.

"Och jag dig", svarar jag mellan kyssarna. "Förlåt."

Vi drar motvilligt ifrån varandra igen och hon skakar lätt på huvudet.

"Hur många gånger ska jag förlåta dig egentligen?" ler hon.

"Ey, det där var inte schyst", utbrister jag och nyper henne lätt i näsan. Hon skrattar.

"Såklart förlåter jag dig dummer, men det är inte mig du ska be om förlåtelse just nu", säger hon och jag suckar tungt.

"Jag vet", svarar jag och drar med henne mot soffan. Vi sätter oss och Mika börjar fingra på håret i nacken på mig. Enligt henne har jag tydligen en liten lock där och hon gillar alltid att reta mig för den. Men inte idag.

"Så har du äntligen slutat deppa nu och tänker snacka med Bianca igen?"

Jag hummar lätt. "Jag vet inte hur bara."

"Börja med ett förlåt?" föreslår Mika.

"Du vet att det inte är så enkelt", mumlar jag.

"Är det inte? Vad är det du är rädd för?"

Jag grimaserar. "Allt? Att förlora henne."

"Knappast", säger Mika och skrattar till. "Tro mig."

"Jag bara gick därifrån! Jag borde ha kramat henne. Jag borde ha fattat allt. Inte betett sig som ett as för att Måns är lättare att prata med. Jag är ju faktiskt glad över det, att hon får det stödet."

Mika flätar samman våra fingrar.

"Wincent, du betyder lika mycket för Bianca som hon gör för dig", säger hon. "Innerst inne vet hon att du accepterar henne på alla sätt, men det har säkert funnits en underliggande oro för att det inte ska sluta bra. Att hon i sin tur kommer att förlora dig. Ett tänk om."

"Och nu har jag väl uppfyllt det också", muttrar jag. Just snyggt.

"Var inte så hård mot dig själv. Gjort är gjort, det viktigaste är vad du ska göra nu", säger Mika och stryker med tummen över min knoge.

"Vadå?" frågar jag dumt.

"Prata med henne. Hon vill garanterat prata med dig med tanke på alla sms hon har skickat!"

Jag öppnar munnen förvånat: "Hur..."

"Jag fattar väl att det är hon så mycket som din mobil har plingat", skrattar Mika. "Jag är blind, inte döv."

"Nej det är du inte", säger jag och kysser henne på kinden. "Tack och lov. Kan du inte se min heta kropp, ska du åtminstone höra min sexiga röst."

Hon släpper min hand och slår till mig på armen.

"Idiot! Du är alldeles för självgod för ditt eget bästa!"

"Och du älskar mig för det", svarar jag med ett flin, som hon inte kan se men ändå fattar vid det här laget.

"Ja, tyvärr", fnyser hon. Jag drar henne intill mig och kysser henne på halsen igen. Långsamt. Jag hör hur hennes andhämtning ökar.

"Du vet väl att jag inte skulle klara mig utan dig?" mumlar jag och kysser henne från halsen, upp mot käken tills jag slutligen möter hennes läppar. Jag låter handen kring hennes midja smyga sig in under tröjan och jag känner hennes mjuka, varma hud. Kyssarna blir allt hetsigare och hon stönar lätt mot mina läppar när min hand möter hennes svank och drar henne ännu närmre mig. Jag ler mor hennes mun och ska precis resa mig och lyfta upp henne och bära henne till hennes rum... När Mika lägger en hand mot min bröstkorg och trycker bort mig.

"Nu drar du ifrån ämnet igen", flämtar hon.

Jag suckar. Hon känner mig så bra. Det finns bara en person som känner mig bättre än hon. Bianca.

Och jag behöver be om förlåtelse. För att jag är korkad. Hon är min Bill. Hon hade ju berättat, när hon själv varit redo. Hon hade gjort det. Det vet jag. Men jag var trög som vanligt.

Jag fuktar läpparna med tungan och drar ena handen genom mitt hår.

"Jag antar det", får jag fram. "Men jag vill hellre kyssas med dig."

Mika fnyser till, men ler åt mig.

"Du är verkligen helt omöjlig", säger hon. "Lovar du mig att du pratar med Bianca?"

Jag nickar ivrigt fast hon inte kan se det.

"Lova", upprepar hon.

"Ja!" säger jag tydligt och drar in henne i min famn igen. "Jag svär på mammas grav."

Mika skakar på  huvudet med ett leende och nickar.

"Okej då", säger hon. "Du får kyssa mig."

Jag reser mig snabbt från soffan och lyfter enkelt upp henne i min famn. Hon ger ifrån sig ett tjut och skrattar när jag bär henne bort mot trappan som leder upp till övervåningen.

Jag ska prata med Bianca. Låt henne be mig dra åt helvete om hon vill det, men jag ska träffa henne. Oavsett vad hon kommer att säga.

______________________

Längesen jag skrev i Wincents perspektiv :)