(Efter att ni läst detta tycker jag verkligen ni borde kika in hos @Emi_beliber och läsa hennes fan fiction ”Say You're Mine”, en underbar 1D-ff som är väldigt bra skriven och med väldigt duktig författare! Så kolla in på den, men efter att ni läst Summer Love för tro mig, ni vill inte missa detta! xo)
”Good morning to you” hälsar Luna när hon kommer in i köket och ler stort mot oss. Jag sitter på köksbänken vid spisen där Harry står och lagar omellet.
”Good morning” svarar jag och besvarar hennes leende innan tar en hand med hallon från skålen han ställt fram. Jag trycker in alla i munnen medan jag ser på hur hon går fram till handfatet och fyller ett glas vatten.
”Harry, Niall told me something about an interview you're doing today...” säger hon med trevande röst och jag rynkar förvirrat med ögonbrynen innan jag stoppar fler. Harry vänder hastigt blicken mot Luna och tittar på henne med uppspärrade ögon.
”Is it the first of August?” frågar han och slår ut med armarna utan att tänka på stekspaden han håller i vilket resulterar i att maten han lagar flyger över halva köket. ”Oh shit, sorry, are you alright?” säger han och lägger hand på min kind men som tur var fick jag inget på mig.
”Let me take that instead” säger jag och tar köksverktyget ifrån honom innan jag rör om i stekpannan.
”Niall!” ropar Harry och tar snabbt disktrasan som hänger över vattenkranen innan han snabbt städar undan röran han gjort. Snart syns Niall i dörröppningen och hans blick dras automatiskt till Luna innan han leendes vänder sig mot Harry och mig.
”Hey, what's up?” hälsar och nickar mot mig innan han fokuserar blicken på Harry. Jag besvarar nicken och lyfter bort pannan från den heta spisplattan när jag anser att omeletten är klar.
”Do we really have to do that interview today?” frågar Harry och lägger en hand på mitt bara knä som för att understryka hur mycket hellre han vill vara här med mig och jag drar mina fingrar genom hans chokladbruna lockar medan jag ler stort.
”It's Ellen dude, of course we have to!” svarar Niall och tittar med stora ögon på sin bandmedlem innan hans blick vrids mot klockan på ugnen. ”Speaking of which, we have to head there now so we won't be late” säger han och tar ett djupt andetag innan han hastigt ger Luna en kyss. Jag ser henne fyllas av lycka och när deras blickar möts stänger de ute oss. Jag vet känslan, det är precis så jag känner med Harrys ögon på mig.
”Just take a little to go” säger jag och sträcker mig efter en tallrik men Harry öppnar luckan och plockar fram två fat innan jag lyckas.
”Who's going to be here with you then?” säger Harry med ett bekymrat ansiktsuttryck och hans skogsgröna ögon fokuserar på omeletten han delar upp på tallrikarna. Han räcker mig ena innan han tar fram två skedar och börjar lassa i sig hejdlöst.
”Do we have to have a babysitter?” frågar jag och tittar på honom med höjda ögonbryn innan jag stoppar in lite av maten. Den är perfekt kryddad och helt utsökt. Finns det något Harry inte kan göra?
”I don't want you to be alone, that's all” säger han och ler lite, men jag ser att det är mer än så.
”Well Harry, we really have to go. The other boys ride together so it's you and me lad” säger Niall, lika glatt och irländskt som vanligt, innan han kramar om Luna och går fram till Harry. Han kastar ena armen om sin bandmedlem innan han gnuggar sina knogar på en knuten hand mot Harrys lockar vilket får honom att backa undan från mig.
”Let me eat will you!” gapar han men ställer undan fatet innan de lekfullt börjar brottas. Skrattandes ser Luna och jag på killarna glädjefylla bråk och hon sluter upp vid min sida innan hon lutar sig mot mig.
”Vi har det väldigt bra ändå, eller hur?” säger hon och tar några av hallonen i skålen innan hon stoppar in dem i sin mun med ett stort leende på läpparna.
”De är våra, jag skulle säga att vi har det sjukt bra” svarar jag och härmar hennes handlingar innan både Harry och Niall vänder sig om mot oss samtidigt.
”What were you talking about?” frågar Harry med nyfiken blick vilandes på mig och hoppar upp från golvet innan han drar upp Niall med tyget på hans linne knutna i nävarna.
”Nothing” säger jag snabbt och äter av omeletten medan jag ler mot honom.
”You know, it's not fair talking Swedish” säger Niall och puttar lätt till Harry och vinglar till men lyckas hålla balansen. ”Okay Haz, we've got to go, say goodbye to your lady” säger han och blinkar med ena ögat mot mig. Jag skakar på huvudet mot honom men skrattar när jag ser honom krama om Luna och sedan lämna rummet.
”I'll call Lou and see if she and Lux can come over” säger Harry och även om jag inte tycker det behövs är det ingen idé att protestera. Jag nickar och får en hej då-puss innan han lämnar Luna och mig ensamma i köket. Vi hör ytterdörren stängas igen och när Luna vänder sig tillbaka mot mig är hennes ansikte allvarligt och hennes ögon oroliga.
”Vi måste prata” konstaterar hon det jag redan förstått och jag tar ett djupt andetag innan jag sätter ner vid köksbordet med frukosten.
När jag berättat allt som hänt sen min födelsedag från mitt bråk med Harry fram tills igår då han bar in mig i huset tittar hon på mig med en blick som jag inte kan urskilja någon av de tusen känslorna jag vet hon känner just nu. ”Snälla säg något” ber jag henne efter vad som känns en evighets tystnad och skrattar nervöst till medan jag flackar med blicken.
”Hur kan du... Hur lyckas du ha ett leende på dina läppar efter allt som hänt?” frågar hon med trevande röst och fäster sin blick ner på sina händer som vilar i sitt knä. ”Alltså, jag vet att du är jättestark och allt, men jag skulle vara alldeles förstörd.” Jag hör hennes röst vackla till och jag greppar tag om hennes händer innan jag kramar om dem.
”Luna, titta på mig” säger jag åt henne och ser på när hon långsamt höjer sina tårfyllda ögon innan hon möter min blick. ”Jag har dig och jag har Harry. Det finns så många underbara människor i mitt liv att jag inte kan bryta ihop. Jag fick panik i förut när jag kände en arm om mig. Det tog mig ett tag att fatta att det inte var Mr. Ford och det kommer ta mig ett tag att slappna av helt, men jag gav inte upp, det är det viktigaste.” Även om jag blir påmind av gårdagskvällen för varje ord jag uttalar lyckas jag ändå hålla en stadig röst och leende på mina läppar försvinner inte någon gång.
Luna öppnar sin mun för att säga något men tårarna lämnar hennes ögon och när jag armarna om henne lutar hon sitt huvud mot min axel. ”Det är okej, shh” försöker jag trösta precis på samma sätt som Harry gjort med mig tidigare men det fungerar inte. Hela hennes kropp skälver till i min kropp och jag klamrar fast hårdare mot henne medan oroligheten stiger inom mig. Att se Luna gråta är jobbigare än mina egna känslor. ”Jag förstår inte... hur jag kunde...” trycker hon fram mellan snyftningarna och tvingar sig att räta på sin rygg för att kolla in i mina ögon. ”Förlåt...” viskar hon och skakar på sitt huvud medan jag ser tårarna strömma nerför hennes kinder. Jag stelnar till och tittar på henne med förvirrad blick men hon stirrar med tom blick ner på golvet framför sig. Vad pratar hon om?
”Varför säger du förlåt?” frågar jag och så fort jag uttalar orden vänder hon upp blicken.
”För att jag inte hjälpte dig. För att jag inte drog ut dig ur lägenheten och tog med dig hit. Om jag skulle gjort det skulle inte något av detta hänt” trycker hon fram och torkar sina kinder med darrande händer innan hon suckar frustrerat. ”Om jag bara inte skulle låta dig göra precis vad du vill hela tiden skulle du ha kommit hem och löst allt med Harry utan en stukad fot och allting. Förlåt.”
”Luna, för sista gången,” börjar jag, nu irriterad över hennes förtvivlade beteende. Hon har ingenting att vara ledsen över. Det var jag som blev utnyttjad av två män för bara några timmar sen. ”vi ska inte fokusera på det negativa. Vi har inte ens två veckor kvar här och jag ska i alla fall njuta av varje sekund jag har kvar här, vad som än har hänt.” Hon sväljer hårt och nickar kort, fortfarande med en sorgsen blick. Irritationen stiger. Jag släpper taget om henne och tar med mig tallriken till diskhon där jag oförsiktigt ställer i den så det slamrar till högt. Hon hoppar till i stolen hon sitter vid men impulserna att skälla ut henne är större än skulden jag känner för att överdriva. ”Sluta gråta Luna, snälla!” utbrister jag och slår ut med armarna mot henne vilket resulterar i att hon sjunker ihop och försöker skydda sig från mina hårda ord. Jag biter ihop mina käkar och pressar ihop mina läppar för att inte låta fler ord lämna min mun. Jag andas djupt genom frustrationen och drar fingrarna genom mitt hår innan jag sjunker ihop.
”Förlåt, jag...” börjar jag men plötsligt avbryter hon.
”Förlåt att jag inte kan tycka det är okej att Eric nästan fick dig våldtagen. Förlåt att jag inte kan skratta och le som om inget hänt bara några timmar efter att du ringer till mig efter hjälp. Förlåt att det enda jag hör är hur du skriker de hemska orden.” Hennes skakiga men ändå bestämda röst gör mig minst sagt förvirrad. Hon ställer sig upp och skjuter långsamt in stolen innan hon vänder sin blick mot mig. ”Förlåt att jag aldrig kan göra det du vill att jag ska eller är på det sättet du vill att jag är” säger hon med djup röst och höjer hakan medan hon tar ett djupt andetag. Var får hon detta ifrån?
”Luna, det är inte alls...” börjar jag men plötsligt hör vi hur dörren öppnas och innan jag vet ordet av är Luna ute ur köket. När jag kommer in i hallen ser jag Lou med Lux i sin famn bärandes på flera kassar. ”Vi fortsätter prata sen” säger jag till Luna men hon ignorerar mig totalt och börjar istället prata med Lou som är lika glad som alltid. Jag vet inte var allt det Luna sa kommer ifrån. Jag vet inte vad hon menar med det och har verkligen ingen aning om vad hon ville få ut av det, men ändå griper en väldigt obehaglig känsla tag om mig. Jag önskar Harry var här så jag kunde prata med någon men jag kan inte störa honom, han har sitt jobb att sköta. Jag måste stå emot hjärtklappningen och paniken som griper tag i mig. Visa dig inte svag, inte nu, aldrig någonsin.