Summer Love

Kapitel 30

Jag vet inte hur, men jag lyckas ta mig igenom natten. Jag vaknar till flera gånger alldeles kallsvettig och letar efter hans trygga armar att vara i men de finns ingenstans. När jag väl kommer ihåg var jag är och vad som hänt blir mina ögon blanka innan jag lyckas somna igen. Nu när det säkert är tionde gången jag vaknar till orkar jag inte kämpa med att få sömn.Jag sträcker mig efter min mobil men när jag kommer ihåg att jag stängt av den lägger jag tillbaka den på soffbordet igen. Även om jag inte vill något hellre att sätta på den och se flera sms och missade samtal av honom men jag vet också hur besviken och ledsen jag kommer bli om de inte finns där. Jag kniper ihop ögonen och trycker tillbaka tårarna medan jag tar ett djupt andetag innan jag går in i köket. Lägenheten är alldeles tyst och när jag kikar in genom Erics dörr som står på glänt ser jag honom sova djupt med vidöppen mun. Jag stänger försiktigt igen den för att inte väcka honom innan jag börjar städa, om jag inte gör något kommer jag bli alldeles galen.

Efter över en timme är första lasten i diskmaskinen klar och jag plockar ur den innan jag sätter i det sista av den smutsiga disken som finns. Eftersom den bara blir halvfull sätter jag inte på den utan börjar tvätta köksbänkarna som nu är alldeles fria. ”Good morning” hör jag Erics röst och jag hoppar till av rädsla innan jag hastigt vänder mig mot honom. Han gnuggar sig sömnigt i ena ögat medan han ler ett snett leende mot mig. Jag skakar på huvudet innan jag skrattar till.

”Good morning” svarar jag innan jag fortsätter att gnida disktrasan mot den mörkbruna fläcken jag nog inte vill veta vad det är som inte vill gå bort.

”What have you done?” frågar han och när jag sneglar mot honom ser jag han titta sig runt med stora ögon.

”Oh, sorry, I had nothing to do so…” börjar jag men han avbryter mig.

”No need to be sorry, it was needed. Thank you, but you didn’t have to do this” säger han och gestikulerar med armen mot den delen av bänken jag gjort rent som nu skiner.

”Maybe not, but I did. I’m really grateful you let me stay here tonight” säger jag och koncentrerar mig på fläcken som börjar ge med sig.

”It was really no big deal, you can stay for as long as you want” säger han och lägger handen på min rygg men istället för att känna den vänliga gesten tänker jag bara på hur det skulle kännas om Harry skulle gjort det och knivarna vrids om än en gång.

”Thank you, but I think I don’t want to invade, I will find another place to live today” säger jag och tvingar fram ett leende mot honom.

”Okay, suit yourself, but at least let me take you out” säger han och mina ögon spärras upp på honom. ”Oh! No, I didn’t mean like that!” säger han snabbt och håller upp båda händerna i luften när han förstår vad jag reagerat på. ”Or, I mean, it’s not like I wouldn’t want to, but you’re Harry’s girl, I couldn’t do that to him” förklarar han snabbt och ler lite innan han suckar. ”Shit, he’s going to kill me if he would’ve heard that…” muttrar han och drar fingrarna genom sitt mellanblonda hår som står på sidan. Jag har aldrig riktigt tagit in hans utseende innan. Hans blå ögon påminner om ett djupt hav. Hans näsa är lite större än den borde vara, men den är ändå inte för stor så det är något fel, hans redan lite uppåtvridna mungipor är nästan alltid formade i ett leende och hans kraftiga käke gör att han har ett lätt underbett. Det är verkligen inget fel på hans utseende och det jag vet om hans personlighet är bara bra men han går inte att jämföra med Har… honom.

”Well, I could use a night out I guess” säger jag efter att jag tryckt undan tankarna och ler mot honom igen innan jag fortsätter gnugga bänken.

”Okay, great! Night out it is!” säger han med entusiastisk röst och ler stort innan han börjar fixa med frukost.

När vi ätit upp och jag gjort i ordning mig går jag tillbaka till vardagsrummet. Jag tar upp min mobil med darrande händer och tvingar mig själv att trycka på den. Det är trots allt Lunas födelsedag, jag måste i alla fall ringa och gratta henne. Jag håller andan när den lyser upp och efter några sekunder får jag över tio sms om att Harry ringt. Han har även lämnat flera röstmeddelanden men jag klarar inte av att lyssna på dem. Jag ringer upp Luna och hon svarar på bara någon sekund. ”Emma! Hur är det?” säger hon med orolig röst.

”Emma!” hör jag Harrys röst kalla i bakgrunden och mitt hjärta börjar rusa.

”Jag vill inte… jag ville bara säga grattis på födelsedagen” säger jag och suckar djupt medan jag kämpar genom smärtan som griper tag om mig.

”Harry, don’t you dare, get away!” skriker Luna förbannat och jag kan inte låta bli att bli sur att hon pratar så mot honom, men jag vet att han förtjänar. Jag om någon borde skrika på honom, men jag kan inte ens prata med honom. ”Han har varit uppe sen fem imorse och fått upp oss alla men vi har lyckats hålla honom kvar i huset” förklarar hon med tveksam röst. ”Kommer du hem idag?” frågar hon försiktigt och jag reagerar vid ordet ’hem’. Det är inte mitt hem längre, han kastade ut mig ur sitt hus, jag har inget hem här i USA längre.

”Nej, men jag ska hitta någon annanstans att bo” svarar jag med ansträngd röst.

”What is she saying? Tell me!” hör jag Harrys desperata röst och jag grips av panik.

”Nej! Berätta inte för honom! Jag vill inte, jag kan inte…” utbrister jag och alla känslorna attackerar mig på samma gång.

”Jag ska inte, men snälla, ring mig när du vet var du ska vara” säger Luna och suckar djupt.

”Det gör jag. Och du, grattis” säger jag med så glad röst som möjligt som bara för mig att låta galen. Hon tackar och vi säger hej då innan jag lägger på medan tårarna tränger sig på.

Jag lånar Erics dator för att kolla upp billiga hotell men det finns inga rum tillgängliga förutom de som ligger i dåliga områden. Folk vet vem jag är nu, jag kan inte vara på sådana ställen själv, det skulle inte sluta bra. Jag suckar frustrerat innan jag sjunker tillbaka ner i soffan. Min nacke värker efter att ha sovit i den och jag vet att jag inte kommer klara av att sova här en natt till. Jag tar upp min mobil och sväljer min stolthet innan jag slår Lous nummer. ”Hey girl, what’s up?” svarar hon lika glatt som alltid och det smittar av sig på mig även om jag inte har något att vara glad över.

”Not much, you?” fortsätter jag som ett helt vanligt samtal. Jag kan inte fråga om jag kan bo hos henne det första jag gör.

”I’m at the salon, you feel like come help?” frågar hon och jag blir så lättad över att hon ber mig.

”I would love to. I just have a question…” säger jag även om det tar emot och jag tar ett djupt andetag. ”Could I crash at your place for some nights?” trycker jag ut orden med så vardaglig röst som vanligt innan jag spänt väntar på svar.

”Eh, yeah of course! You know, Lux has been nagging about ’Aunt Emma’ since you were here!” säger hon och skrattar till. När jag tänker på var hennes dotter fått smeknamnet ifrån vänder sig min mage men jag tvingar fram ett konstigt skratt. Vi avslutar samtalet och jag gör mig i ordning innan jag bestämmer med Eric att träffas här klockan åtta ikväll. Med min resväska efter mig lämnar jag hans lägenhet och hoppar på bussen Lou sagt åt mig att ta. Under de bara tio minuterna hinner Harry ringa flera gånger men jag låter samtalen vara. Jag vill inte avböja dem, jag kan inte, men jag vet att om jag väl pratar med honom kommer jag hamna hos honom och även om det är det enda jag vill vet jag att det inte är det bästa nu. Så, jag stoppar ner den i väskan innan jag sätter på ett stenansikte inför människorna som stirrar på mig med stora ögon.

”Det är Harry Styles flickvän” hör jag en tjej säga med låg röst till sin vän lite längre och jag möter leendes hennes blick även fast hela min kropp skälver till. Nej, det är det inte, inte längre.