Summer Love

Kapitel 33

”Yes, it's me, and this is my club” säger han med ett leende på läpparna. Medan jag kämpar emot paniken som griper tag om mig försöker jag tänka ut vad jag ska göra. Med flackande blickar letar jag efter Eric men jag ser honom inte någonstans. ”Please, let this nice man show you our VIP-section, you're famous after all” säger han och när jag sträcker mig efter min jacka som ligger på stolen framför honom griper han tag om min handled och drar upp mig så jag snubblar till. Han håller uppe mig med greppet som hårdnar drastiskt. ”Where's your boy band member now?” väser han i mitt öra och när jag försöker dra mig ur hans grepp vilket bara smärtar mig ännu mer skrattar han av ren glädje. Hela jag skakar. Han lämnar över mig till samma man som släppte in oss vid ingången.

”How could you?” skriker jag till honom. Självklart är det han som berättat för Mr. Ford, eller Oliver Green, att jag var där. Om han inte skulle sagt något skulle jag kunna lämna lokalen innan något av detta hände. Att skylla över allt på mannen är mycket lättare än för mig att känna skuld över ännu en till sak.

”He gives me loads of money and he told me I could try you out, see if you worked to please his costumers” säger han rakt i mitt öra och känner honom fingra på den nedre linningen på klänningen. Nej. Detta händer inte. Detta måste vara en hemsk mardröm. Snälla säg att jag vaknar upp när som helst i Harrys famn på min födelsedag och allt är perfekt. Harry, snälla väck mig. Jag försöker putta bort honom ifrån mig men jag har ingen chans. Han greppar båda mina handleder i en hand och tar min jacka innan han börjar dra mig efter sig mot en trappa.

”How can you live with yourselves?” gråter jag och ett smärtfyllt skrik lämnar mina läppar när jag trampar snett och hela min fot viker sig.

”We're not only living honey, we're even enjoying it” skrattar han och puttar mig framför sig uppför trappan.

När jag ramlar ihop på det röda mattbeklädda golvet hör jag dörren smällas igen och snart känner jag mannens sträva hand mot min kind. Mina handleder värker, min kropp skakar och foten jag säkert stukat, om inte mer, pulserar och svullnar gradvis. Ändå är den fysiska smärtan ingenting mot det jag känner inuti. Hur kunde jag vara så idiotisk och naiv? Hans tumme smeker min haka och hur mycket jag än försöker inbilla mig att det är Harrys går det inte. Jag kniper ihop ögonen och drar ett häftigt andetag medan tårarna faller. Varför? Han tar tag om min arm och drar mig upp på fötter innan han går mot ett rött sidenskynke utan att släppa sitt grepp om mig. En tjej i endast bh och trosor går förbi oss och jag försöker desperat fånga hennes blick men den är helt borta. Jag undrar om det var hon Harry... träffade när han var. Jag hoppas inte det. Jag har ingen aning om hur många som hon det finns här, som inte har någon livslust kvar i sina ögon. Jag vill inte bli en av dem, jag kan inte.

”Take your clothes off and we can get started” säger mannen när han slängt ner mig på sängen som en trasdocka innan han börjar dra för draperierna. Det är inte ens ett rum, bara ett område täckt med gardiner för att skilja oss från de andra. Han slänger min jacka på golvet bara någon meter ifrån men så fort jag ska sträcka mig efter den vänder han sig om och jag sätter mig upp. ”Didn't you hear what I just said?” morrar han innan han går fram mot mig men snart vrids hans läppar i ett vidrigt leende. ”You're right, I should do it” viskar han i mitt öra och jag sväljer hårt innan jag för hundrade gången försöker dra mig undan men jag är fast. Det snurrar i mitt huvud och alkoholen har börjat bråka med maten i min mage. Jag måste komma på något att göra, nu.

”No I'll do it, please” gråter jag och han skrattar lite men sätter sig ner på sängkanten innan han börjar knäppa upp sin gylf. Jag ställer mig upp vid min jacka och långsamt böjer jag mig ner. Jag knyter upp mina skor och medan jag drar av mig dem sträcker jag långsamt ut handen mot jackan utan att ta blicken från mannen som nu lagt sig ner. Han väntar på mig och innehållet av min matsäck försöker ta sig upp ur min hals men jag tvingar ner det. Smaken av spya fyller min mun men jag kan inte släppa ut det, då skulle jag få hans uppmärksamhet igen. Lättnaden sköljer över mig ner får tag på mobilen och med skakig hand låser jag upp den. Det finns endast en svag golvlampa i ena hörnet och jag svär inombords när jag ser hur skärmen lyser upp. Det finns ingen chans att han inte märkt av hur ljust det blev. Jag greppar min jacka och kastar mig ut genom draperierna medan jag trycker på det första numret som kommer upp.

”Emma?” hör jag Lunas röst samtidigt som mannen ryter efter mig att stanna.

”Luna, Mr. Ford. Klubben. Harry” säger jag och kastar mig mot dörren. Älskade Luna. Istället för att fortsätta prata med mig som vilken annan människa skulle gjort hör jag henne upprepa mina ord skrikandes. Älskade, älskade Luna. ”Niall! Harry!” skriker hon med hela sin röst och jag hör att hon börjar gråta. Jag kommer fram till dörren och drar i handtaget flera gånger innan jag lyckas förstå att den är låst. Jag är fast.

”What the hell do you think you're doing?” skriker mannen till mig och snart känner jag han ta mobilen ur min hand. Han slänger den rakt in i väggen medan han skakar av ilska. ”You're dead” säger han och griper tag om mitt hår innan han börjar dra mig tillbaka.

”Help!” skriker jag med all luft jag har i mina lungor innan jag känner hans hand vina mot min kind och den blir avdomnad. Harry. Snälla Harry, rädda mig. Medan han river sönder min klänning kommer känseln tillbaka och smärtan överfaller mig. ”No, stop, please no...” gråter jag och försöker förtvivlat fösa bort hans händer från mig men det är lika bra att ge upp, jag har ingen chans. Never give up, hör jag Harrys röst inom mig och jag tappar andan över hur klart det hörs, som om han var där. ”Harry!” utbrister jag medan jag med full kraft knuffar bort mannen från mig vilket för honom att vingla baklänges. I won't Harry, I promise.

”How dare you?” morrar han med sin svarta blick fäst på mig. Han drar fingrarna genom sitt korta svarta hår och knycker med sitt huvud medan hans händer knyts så hårt att hans knogar blir vita. Jag kastar mig mot skynket och lyckas riva ner hela uppsättningen. Jag ser en blond hoppa till och vända sig mot oss. Hon tittar på mig med en skräckfylld blick.

”Fight back” ber jag henne och jag ser i hennes ögon när hon bestämmer sig. Hon tar ett djupt andetag innan hon kastar sig mot mannen precis innan han får tag om min hals.

”What the fuck is going on?” skriker Oliver Green och den blonda tjejen vänder hastigt blicken mot honom. Mannen kastar sin knytnäve mot hennes haka och hon faller till golvet. Nej. Jag ser ingen skymt av någon annan som kan tänkas vara på min sida men jag ska fortsätta kämpa tills Harry kommer hit, jag kommer klara det. Jag knuffar bort mannen från henne och drar upp henne i min famn men hon är medvetslös. Jag lägger ner hennes huvud försiktigt mot mattan innan jag reser mig upp igen. ”I know you were a warrior from the first time I saw you” säger Oliver och ler ett vrickat leende medan han långsamt går mot mig. ”Some people like it rough... I do” säger han och innan jag hinner backa undan har han ett hårt tag om min nacke.

”You won't get it” väser jag till honom och böjer mitt huvud bakåt så långt som möjligt för att komma bort från honom.

”Of course I will, I always get what I want” säger och lägger sin arm om mig innan han trycker min kropp mot sin. ”Give it up sweetie, you're trapped, you're never getting out of here” säger han medan hans ögon studerar mina darrande läppar.

”I will” andas jag och samlar all saliv i min mun innan jag spottar honom rakt i ansiktet. Han drar ett förvånat andetag och snubblar baklänges. Jag backar tills jag känner väggen mot min sårade rygg men det är inte nog. Jag måste ut härifrån, jag kommer inte klara mer av... Dörren slås upp.

”FBI!”

Äntligen.