Summer Love

Kapitel 35

 ”Emma!” hör jag hans hjärtskärande röst skrika från botten av sina lungor. Harry. Jag sluter mina ögon och tar ett djupt andetag. När jag öppnar de igen ser jag honom storma in i rummet och hans vilda ögon letar desperat efter mig. Min blick glider över till tjejen som fortfarande är medvetslös. Männen som är samlade runt henne verkar inte ha bråttom, så det kan inte vara något allvarligt vilket glädjer mig. ”Why has no one dressed her yet?” ryter han och snabbt räcker en av männen honom en filt. Jag ser i ögonvrån hur Harry rycker åt sig den och med långa steg skyndar sig mot mig. Jag suckar djupt när jag känner filten om mina axlar och hans närhet. Jag kunde inte få bort känslan av mannens hårda händer mot mig, men så fort jag drar in hans naturliga underbara doft är det som det aldrig hänt. Det är verkligen han.

”I didn't give up Harry” försöker jag säga med stark röst men det kommer ut i en viskning. Min hals är torr och jag känner hur alla mina känslor lämnar min kropp. Jag vill inte få Harry att må ännu sämre än han antagligen gjort sen Luna berättade vad som hände mig men jag hinner inte bita tag i min underläpp och den darrar till. Jag kan inte börja gråta, jag ser i hans ögon att han försöker lika mycket som jag att hålla tårarna tillbaka.

”Of course you didn't, you're a champion” säger han och jag ser honom höja sin hand mot min kind innan hans fingrar smeker över den. Det känns som det var en evighet sen han rörde vid mig, även om det är en sådan välbekant känsla att det känns som det inte gått någon tid alls. Jag känner min skakiga kropp slappna av och jag har inte förrän då ens vetat att jag suttit på helspänn. Jag suckar lättat och sluter mina ögon. Allt som hänt den senaste timmen spelar ingen roll så länge han är här. Jag hör honom skratta till och det värmer upp hela min kropp mer än flera filtar någonsin skulle kunna göra. Ett lyckligt leende sprider sig över mina läppar. ”Let's go home” säger han och innan jag hinner tänka nickar jag. Jag är redan hemma. Jag är hemma i Harrys famn.

”You have to get a check-up for the injuries” hör jag en mansröst bakom mig och jag känner Harrys tag om mig stelna till. Jag vänder mig om och tittar på den uniformsklädda mannen som har en väska i högsta hugg.

”I'm not injured” försäkrar jag både mannen och Harry och känner hans arm slappna av igen men mannen lämnar oss inte.

”You have bruises on your arms, a swollen foot and you could have internal bleedings” säger han, fast besluten om att inte Harry och jag ska kunna få njuta av att vara vid varandras sida igen. Jag suckar djupt innan jag vänder mig mot Harry som redan tittar på mig med oroliga ögon.

”I promise you, I'm fine. It's just to be sure” säger jag och ler lite. Han besvarar leendet, men det når inte hans ögon. Jag vänder mig mot mannen igen som inte verkar vilja släppa mig ur sikte förrän han är säker på att jag inte är mer skadad än de små blåmärkena som börjat ta form efter säkerhetsvaktens och Oliver Greens hårda tag om mig. Jag ryser vid tanken och Harry drar mig in i hans famn så min näsa trycks mot hans halsgrop. Jag sluter mina ögon och tar ett djupt andetag innan jag gör mig fri från omfamningen. Jag ler lite mot honom igen innan jag vänder mig mot mannen som står och otåligt trampar på sina fötter. ”Okay, let's do this” säger jag men han skakar på huvudet.

”We have to go to the hospital” förklarar han och gör en gest mot dörren ut.

”Why? She tells you she's fine” morrar Harry och när jag kastar en blick på honom borrar hans mörka ögon genom ambulanssjukvårdaren.

”Harry, please...” säger jag med utmattad röst och han vänder snabbt huvudet mot mig innan han utmanar min blick. Jag suckar djupt och kramar om hans spända biceps vilket får honom att slappna av.

”Sorry, it's just... I was so worried...” muttrar han och jag nickar medan jag ler mot honom. Han vänder sig mot mannen och ler ursäktande mot honom. ”Sorry. I can drive her” säger han och lägger armen om min midja igen för att leda ut mig.