Summer Love

Kapitel 34

Harrys perspektiv.

Det var inte meningen att jag skulle lämna salongen utan henne. ”Fuck!” skriker jag och slår på ratten medan jag känner de frustrerade tårarna stiga i mina ögon. Jag vet att ingen ska kunna hört mig, men ändå tittar jag mig runt och innan någon hinner ta kort på mig gråtandes kör jag därifrån. Jag ser i ögonvrån hur min hand darrar medan den lätt håller om växelspaken och jag tar ett hårdare tag om den för att dölja min svaghet. Emma. Hon är den enda jag någonsin känt såhär för, som jag alltid måste jobba och kämpa för att allt ska vara bra. Varför var jag tvungen att försöka få henne att må så dåligt som jag genom att säga de orden till henne? Fan. If you really loved me you would want what's best for me. Jag om någon vet vad som är bra för henne. Hon har ingen aning om hon tror att åka tillbaka till Sverige kommer göra henne gott. Hon får inte lämna mig.

När jag svänger upp på gatan till huset hör jag min mobil ringa och jag kastar mig över den. Allt jag har i tankarna är henne, så klart jag hoppas att det är hon. Jag tappar taget om ratten och kör nästan upp på trottoaren men hinner styra tillbaka på vägen i sista stund. På displayen ser jag Lous namn och jag sväljer besvikelsen innan jag svarar. ”Yeah?” svarar jag i en kort och hård ton innan jag svänger upp mot huset.

”Just because you fucked up doesn't mean you can storm in here and mess up her life even more” väser hon och jag förstår att Emma är i närheten. Jag trycker på den inbyggda knappen i bilen som gör att grindarna öppnas upp innan jag försiktigt gasar upp mot garaget. Hon har ingen anledning att ens försöka skälla ut mig. Luna kan jag förstå, Emma och hon är vänner, men Lou är min vän, hon ska vara på min sida.

”It's none of your business” morrar jag åt henne innan jag stänger av motorn innan jag drar ut nycklarna ur tändningen. Min hand skakar, istället nu av frustration än av sorg som innan. De känslorna är det enda jag känt sen jag lät mig själv kasta de orden i Emmas ansikte. Den enda gången sen igår kväll jag kunnat leva med mig var när jag såg henne. Även om jag såg hennes smärta klart och tydligt som krossar mig när jag tänker på de ledsna ögonen får hon mig ändå att känna mig perfekt.

”Actually it is since you threw her out and she has nowhere else to go than to my place” säger Lou med samma ton och jag suckar ilsket innan jag slår upp dörren.

”Seriously, that's old. If you want to give me shit at least give me something new” ryter jag och efter att jag känner stengolvet under mina skosulor drämmer jag igen dörren.

”What's new is that I never thought you could do something like that. You've always been the kind and warm guy. Now when you're head over heels in love with her you treat her like crap? You're messed up” skäller hon och hennes röst stiger gradvis. Bäst för henne att hon inte står och svär åt mig med Emma inom hörhåll. Jag vet att hon har rätt och all min ilska rinner av mig.

”Yeah, well Lou, tell me something I don't know” utbrister jag men tar sedan ett djupt andetag. Jag kan inte fortsätta att hoppa på alla andra när allt är mitt fel. ”You probably don't like me right now, but don't make her hate me more, please” ber jag med uppgiven röst och trycker ena handen över mina ögon som för att det ska hjälpa till att hålla tillbaka tårarna som inte kan sluta att bränna i ögonvrån.

”She doesn't hate you Harry, she's hurt” svarar hon med lugn röst och jag suckar lättat över orden. Även om jag inte kan tro på det tröstar det ändå något att höra henne säga det.

”I have to go, if anything happens to her, call me” säger jag bedjande och efter att hon försäkrat mig att hon kommer göra det lägger jag på. Hon behöver bara tid att komma över ditt utfall, det är allt. Imorgon kommer hon hem, intalar jag mig och lyckas till och med tro på det för ett ögonblick.