Summer Love

Kapitel 32

Utan att få Harry ur tankarna hur mycket jag än försöker äter jag middagen innan jag tar en lång och välbehövlig dusch. Jag virar ett badlakan om mig och blåser mitt hår torrt innan jag börjar sminka mig. Jag tar mer kajal, eyeliner och mascara än vanligt för att få en skarpare look och för att dölja smärtan som man ser klart och tydligt. Jag hämtar resväskan och tar på mig underkläder innan jag försöker tänka ut vad jag ska ha på mig. Jag vill varken klä ner eller upp mig, så jag väljer en tight svart klänning som slutar mitt på låren i ett mjukt tyg och ett par svarta kängor med hög klack täckta i glitter. Jag tar min tvättblekta jeansjacka över som jag stoppar ner mobil och plånbok i fickorna innan jag tar på mig olika smycken i guldimitation. Även om jag inte kommer ha kul måste jag i alla fall se bra ut. Mina ögon är så sotiga att till och med jag knappt ser sorgen i dem och nöjer mig innan jag tar med mig resväskan ut igen med ett leende fastklistrat på mina läppar. Jag börjar bli alldeles för van vid att fejka att jag nästan inte märker någon skillnad längre.

Eric ringer för att berätta att han kommer och hämtar upp mig om tio minuter. Jag sätter mig med Lux och Lou i vardagsrummet och snart hör vi hur det ringer på dörren. Lux springer in i hallen och innan jag hunnit resa mig upp stiger Eric in i vardagsrummet. Han har ett par vanliga svarta jeans och en lös vit T-shirt och jag blir med en gång påmind om Harry. Jag sväljer hårt innan jag reser mig från soffan och hälsar vänligt på honom. Hans pupiller utvidgas när han tar in mitt utseende innan även han ler och kramar om mig, lite längre än vad han borde. Ändå drar jag mig inte undan, rädd för att göra det hela pinsamt, men när han val böjer sig tillbaka är hans kinder röda. ”Are you ready to go?” frågar han och håller fortfarande kvar ena handen på min midja. Detta kanske var som mer än vänner ändå.

Jag borde stanna hemma. Hur sårad och ledsen jag är över vad Harry sa igår vill jag inte ge honom en anledning att tvivla på mitt förtroende. Jag vill inte förlora honom bara för att Eric kanske missuppfattar situationen. Ändå lämnar jag lägenheten vid hans sida och jag tillåter mig själv att studera honom mer ingående än jag gjort innan. För första gången som jag sett honom är hans ansikte fritt från stubben han annars alltid har. Hans lite vågiga hår är lätt bakåttryckt över huvudet och hans läppar är som nästan alltid vridna i ett mjukt leende. När jag kommer på mig själv att stirra på hans mun vänder jag snabbt bort blicken och jag hoppas verkligen han inte sett det. ”Where are we going?” frågar jag när vi lämnat huset och går längs gatan i den ljumna sensommarkvällen.

”Have you ever been to a club here in LA?” säger han utan att svara på min fråga och jag skakar på huvudet. ”Then this will by far be the time of your life” försäkrar han mig och skrattar lite innan lägger armen om mina axlar. Jag tittar mig hastigt runt efter kameror, men det verkar inte som någon av de många personerna på gatan lagt märke till oss. Jag intalar mig själv att hans arm om mina axlar är lika vänlig som allt annat han gjort och slappnar sedan av. Han vet vad som kommer hända honom ifall han försöker med någonting, han sa det själv. Även om jag inte vill att Harry ska göra honom illa, Eric har bara varit snäll mot mig, men det känns ändå bra att veta att Harry skulle göra allt för mig. Jag skulle aldrig kunna tveka när det gäller det, vad som än händer mellan oss.

”Wait!” utbrister jag när en stor lysande skylt tonar upp sig framför oss. 'The Party Never Stops' står det på den och jag förstår att detta är klubben Eric menat att vi ska gå på. ”I don't have a fake id” viskar jag till honom och det tar honom några sekunder att förstå innan han plötsligt brister ut i skratt.

”You really think you need that?” frågar han och drar handen över sina ögon innan han tittar på mig med stort leende. ”You're famous Emma, you can do whatever you want!” säger han och slår ut med armarna innan han skrattandes går mot ingången. Detta känns inte bra. Jag vill inte få Harry i trubbel bara för att jag känner för att leva farligt för en kväll. Jag flyttar vikten från ena foten till den andra medan jag tittar efter Eric. När han märker att jag inte hänger efter vänder han sig om och tittar på mig med höjda ögonbryn. ”I promise that we can leave if you think it's boring, come on, let loose!” säger han och snurrar dansande runt på stället från den dunkande musiken som hörs inifrån lokalen vilket gör att jag skrattar till. Det är första gången sen igår kväll som mitt leende och skratt varit alldeles äkta och jag väljer att följa med honom. Om jag mår bra i hans sällskap ska jag stanna här. När vi kommer fram till den stora mannen med armar lika stora som mina lår blir jag nervös igen. Jag vet inte om det är på ett bra eller dåligt sätt men innan jag vet ordet av det är vi inne i den dunkla hallen som är full av människor. Eric leder mig till ett avskilt bord och erbjuder sig att beställa drinkar innan han säger åt mig och dansa. Jag tar av mig jackan och skakar om mitt hår innan jag med ett leende på läpparna går ut på dansgolvet. Inga mer tankar på Harry, bara dansa.

Svetten rinner längs min rygg när jag återvänder till bordet och Eric sitter där med mobilen i sin famn, två shotglas, flera drinkar och en hel flaska med en genomskinlig vätska som jag läser på dess etikett är vodka. Han borde veta hur gammal jag är, men jag gillar att han inte bryr sig. Jag dunsar ner på fåtöljen vid honom och ler stort innan jag tar en av drinkarna. Jag dricker nästan hela och när jag ställer ner den igen känner jag den brännande känslan i halsen när den forsar ner och alkoholen ut i mina blodådror. När jag möter hans blick tittar han förvånat på mig med höjda ögonbryn men skrattar sedan. ”You're having fun?” frågar han med hög röst för att överrösta musiken och jag nickar frenetiskt innan jag dricker resten av drinken. ”Take it easy!” ropar han men skrattar och sträcker sig efter flaskan innan han häller upp av den i de två tomma glasen. Han sträcker ett mot mig och jag tar emot det utan att tänka på konsekvenserna, tankar hör inte hemma här. I denna lokalen har jag tid att bara släppa loss och inte tänka på gårdagen eller morgondagen, bara just här och nu. Jag sveper innehållet av glaset och känner hur mitt ansikte drar ihop sig över den starka smaken. Han räcker mig skrattandes ett glas av de andra drinkarna och den söta smaken av den dämpar den brännande känslan i halsen något.

”Come, let's dance” tjuter jag och tar hans hand innan jag drar med honom ner till dansgolvet.

Jag har roligare än på väldigt länge. Det känns som det var evigheter sedan som jag verkligen kunde släppa loss och ha kul utan några bekymmer. Eric och jag dansar mitt emot varandra och jag ser hur han försöker hålla sin blick borta från min kropp. Min klänning envisas med att glida upp över mina lår och jag drar i den med jämna mellanrum innan den nästan med en gång drar sig uppåt igen och efter ett tag ger jag upp. Jag känner plötsligt händer bakifrån läggas på mina höfter och jag stannar tvärt. Min blick är fäst på Eric men det tar honom ett tag att märka av händerna. Så fort hans ögon fastnar på dem formas hans läppar till ett sträck och han drar mig till sig. ”Fuck off!” skriker han med hatisk blick och när jag tillåter mig själv att titta på vem det nu hade varit ser jag en lång man som måste vara runt 30. Han håller upp båda sina händer framför sig och tittar ursäktande på Eric innan han försvinner bort för att leta upp någon annan att dansa med.

”Thank you” säger jag i Erics öra och känner mina läppar tryckas mot hans kind innan jag kan hindra mig själv. När jag böjer mig tillbaka igen tittar han med ett bekymrat ansiktsuttryck på mig och skulden sköljer över mig. Varför gjorde jag så? Jag var rädd för att han skulle försöka något med mig och nu är det jag som är helt på honom. Harry. Smärtan attackerar mig starkare än någonsin och jag känner hur golvet försvinner under mig. Jag väntar på att känna smärtan av fallet men innan jag hinner reagera är jag i Erics famn och snart känner jag mina höga klackar mot det lysande golvet.

”Let's go sit” ropar han med sammanbitna käkar och jag nickar innan jag låter honom leda mig tillbaka till bordet. ”Do you want water?” frågar han när jag satt mig ner.

”Yes please” svarar jag och tvingar fram ett leende. Han besvarar det, fortfarande med bekymrade ögon, innan han skyndar sig iväg mot bardisken. Jag lutar armbågarna mot bordsskivan och lägger mitt huvud i mina händer innan jag låter de brännande tårarna falla. Varför gick jag hit? Jag borde vara i Harrys armar just nu. Allt kunde vara perfekt, istället går jag hit med Eric och pussar hans kind. Varför?

”So nice to see you here Emma.” Mitt blod fryser. Jag vänder stelt mitt huvud åt sidan jag hört rösten från och när jag ser ansiktet jag förfärat att det skulle vara tappar jag andan. Mr. Ford.