Harrys perspektiv.
Det var inte meningen att jag skulle lämna salongen utan henne. ”Fuck!” skriker jag och slår på ratten medan jag känner de frustrerade tårarna stiga i mina ögon. Jag vet att ingen ska kunna hört mig, men ändå tittar jag mig runt och innan någon hinner ta kort på mig gråtandes kör jag därifrån. Jag ser i ögonvrån hur min hand darrar medan den lätt håller om växelspaken och jag tar ett hårdare tag om den för att dölja min svaghet. Emma. Hon är den enda jag någonsin känt såhär för, som jag alltid måste jobba och kämpa för att allt ska vara bra. Varför var jag tvungen att försöka få henne att må så dåligt som jag genom att säga de orden till henne? Fan. If you really loved me you would want what's best for me. Jag om någon vet vad som är bra för henne. Hon har ingen aning om hon tror att åka tillbaka till Sverige kommer göra henne gott. Hon får inte lämna mig.
När jag svänger upp på gatan till huset hör jag min mobil ringa och jag kastar mig över den. Allt jag har i tankarna är henne, så klart jag hoppas att det är hon. Jag tappar taget om ratten och kör nästan upp på trottoaren men hinner styra tillbaka på vägen i sista stund. På displayen ser jag Lous namn och jag sväljer besvikelsen innan jag svarar. ”Yeah?” svarar jag i en kort och hård ton innan jag svänger upp mot huset.
”Just because you fucked up doesn't mean you can storm in here and mess up her life even more” väser hon och jag förstår att Emma är i närheten. Jag trycker på den inbyggda knappen i bilen som gör att grindarna öppnas upp innan jag försiktigt gasar upp mot garaget. Hon har ingen anledning att ens försöka skälla ut mig. Luna kan jag förstå, Emma och hon är vänner, men Lou är min vän, hon ska vara på min sida.
”It's none of your business” morrar jag åt henne innan jag stänger av motorn innan jag drar ut nycklarna ur tändningen. Min hand skakar, istället nu av frustration än av sorg som innan. De känslorna är det enda jag känt sen jag lät mig själv kasta de orden i Emmas ansikte. Den enda gången sen igår kväll jag kunnat leva med mig var när jag såg henne. Även om jag såg hennes smärta klart och tydligt som krossar mig när jag tänker på de ledsna ögonen får hon mig ändå att känna mig perfekt.
”Actually it is since you threw her out and she has nowhere else to go than to my place” säger Lou med samma ton och jag suckar ilsket innan jag slår upp dörren.
”Seriously, that's old. If you want to give me shit at least give me something new” ryter jag och efter att jag känner stengolvet under mina skosulor drämmer jag igen dörren.
”What's new is that I never thought you could do something like that. You've always been the kind and warm guy. Now when you're head over heels in love with her you treat her like crap? You're messed up” skäller hon och hennes röst stiger gradvis. Bäst för henne att hon inte står och svär åt mig med Emma inom hörhåll. Jag vet att hon har rätt och all min ilska rinner av mig.
”Yeah, well Lou, tell me something I don't know” utbrister jag men tar sedan ett djupt andetag. Jag kan inte fortsätta att hoppa på alla andra när allt är mitt fel. ”You probably don't like me right now, but don't make her hate me more, please” ber jag med uppgiven röst och trycker ena handen över mina ögon som för att det ska hjälpa till att hålla tillbaka tårarna som inte kan sluta att bränna i ögonvrån.
”She doesn't hate you Harry, she's hurt” svarar hon med lugn röst och jag suckar lättat över orden. Även om jag inte kan tro på det tröstar det ändå något att höra henne säga det.
”I have to go, if anything happens to her, call me” säger jag bedjande och efter att hon försäkrat mig att hon kommer göra det lägger jag på. Hon behöver bara tid att komma över ditt utfall, det är allt. Imorgon kommer hon hem, intalar jag mig och lyckas till och med tro på det för ett ögonblick.
När jag kommer in genom dörren är det knäpptyst. Huset är med professionell hjälp städat och det finns inte en millimeter som skulle kunna avslöja den stora festen som hade tagit plats här för inte mer än ett dygn sen. Var jag än tittar påminns jag av henne. Hur hon brukar ligga med sitt huvud i min knä och skratta sitt höga skratt som värmer upp hela min kropp över komedifilmerna vi brukar titta på om kvällarna. Poolens blå vatten glimtar till utanför och jag kan nästan se hennes himmelska kropp långsamt sänkas ner under ytan i den lysande rosa bikinin hon oftast har på sig. Jag kommer att tänka på andra dagen då vi hade varit vid havet. Redan då hade jag varit säker på att det var rätt, att hon för alltid kommer vara allt för mig. Jag behövde bara höra hennes underbara röst, se hennes bländade leende och möta hennes grönbruna ögon som får hela min värld att stanna upp för att hon skulle ändra hela min existens. Bara att tänka på det får smärtan i mitt bröst att explodera. På något sätt lyckas jag ta mig uppför trappan och in på vårt... på rummet. Innan jag faller ner på sängen greppar jag efter hennes halsband men kommer sedan ihåg att jag tog med mig det till henne. Lättnaden över att hon ens tog emot det får smärtan att lätta något. Please come home.
Luna har inte pratat med mig sen igår kväll då hon ringde Emma. Det förvånar mig inte, det borde hon inte ha gjort heller. Hon bryr sig så mycket om andra, Niall är lycklig över att ha henne. Inte för att jag har en aning om vad som pågår mellan dem. Även om jag inte kunnat ta tankarna från Emma sen första dagen jag såg henne där mitt i publiken så har jag märkt att de växt ihop till en. Emma har ibland kommenterat hur gulliga de är tillsammans, men jag har inte kunnat låta bli att kyssa hennes fylliga läppar som sjunger varje ord hon talar i en vacker melodi. Hon kan inte älska mig så mycket jag älskar henne, det är omöjligt. Jag känner hennes kärlek starkare än något annat när vi är med varandra men det är mer än känslor för mig, det är förutbestämt. Mitt liv var gjort för att jag skulle träffa henne, min Emma. Please Emma, come home.
Det finns inga mer tårar att gråta så jag bara ligger där och stirrar upp i taket medan jag väntar på att hon ska ringa. Snälla ring. Dörren öppnas och hoppet om att hon ska komma in genom dörren och förlåta mig hinner överväldiga min kropp, bara för att sedan få mig på ännu sämre humör än förut när jag hör Lunas och Nialls röster komma närmare. De går uppför trappan och när jag hör en knackning på min dörr svarar jag inte. Ändå hör jag den öppnas och när jag sneglar mot den ser jag Niall titta med ledsen blick mot mig. ”Are you alright?” frågar han försiktigt även om han vet att jag inte är det. Jag orkar inte gå runt och sura på alla andra för att jag inte vet hur man hanterar kärlek såhär stark. Jag är rädd. När allt var bra mellan oss var jag fortfarande skräckslagen. För om hon väl lämnar mig, andan försvinner vid bara tanken, så kommer jag aldrig vara densamma igen.
”No” svarar jag monotont och sväljer hårt innan jag flyttar undan blicken från honom igen. Niall har aldrig sett mig riktigt sårad, förstörd. Han suckar djupt och jag hör Lunas röst kalla på honom. ”You should be with her, it's okay” säger jag och tvingar fram ett leende. Han besvarar det, fortfarande tveksam, innan han försvinner och stänger dörren efter sig igen. Jag låser upp mobilen i hopp om hon hört av sig på något sätt som jag missat men den skriker tom mot mig. Jag måste hejda mig för att inte kasta den i väggen. I need you Emma.
Tiden passerar och för varje ögonblick blir andetag tyngre medan mitt hjärta sjunker. Hon kommer inte höra av sig idag. Jag drar fingrarna genom mitt hår innan jag går ner till de andra för att äta middag. Det är knäpptyst men jag kan inte bry mig mindre. Timmarna går men plötsligt när klockan är lite efter tolv hör jag ett skrik. Luna. Jag kastar mig ur sängen jag spenderat hela dagen i och stormar ner till vardagsrummet där hon är. Hennes ögon är uppspärrade och Niall håller hårt om hennes kropp som skakar. Emma. ”What's happening?” vrålar jag till henne medan mitt hjärta rusar fortare än någonsin.
”Mr. Ford! The club!” skriker hon upprepade gånger men redan innan hon hunnit avsluta den osammanhängande meningen är jag ute ur huset. Jag trycker upp specialnumret jag fått att ringa för tillfällen då jag behöver polisen eller liknande snabbt, detta är ett sånt tillfälle.
”Mr. Styles?” säger en kvinna frågande och jag sätter gasen i botten när jag svängt ut på gatan.
”Send everyone you have to 'The Party Never Stops'. Up the stairs. Rape” kommenderar jag henne och jag hör snabbt hur hon börjar knappa vant på tangentbordet.
”They will be there in three minutes” svarar hon och jag lägger på luren innan jag slänger den på sätet vid mig. Jag lyckas på något sätt hålla bilen inom linjerna medan jag skakar och förfärar det värsta medan jag tar mig fram. Emma, I'm coming. Whatever happens, never give up.
Flera stora svarta jeepar och även två ambulanser står utanför klubben när jag väl kommer dit och hundratals människor är samlade utanför. Två beväpnade män med stora gula bokstäver på sina säkerhetsvästar blockerar ingången men de flyttar på sig utan ett ord när jag springer mot dem. ”Emma!” skriker jag för full hals och stannar snabbt upp för att titta mig igenom klubben. Även om det var över ett år sen jag var här kommer jag ihåg allt från den hemska kvällen. Hur kunde jag utnyttja en tjej bara för att få några minuters njutning? Jag var en helt annan människa då. Jag får syn på trappan och tar den i bara några kliv innan jag slänger mig in i lokalen. Mina ben sviker mig nästan när jag får syn på Emma sittandes på kanten av en säng. Hon ser inte skadad ut, men hennes blick är tom. Jag kan inte titta på hennes ögon, rädd för att att jag ska bryta ihop. Jag kan inte det nu, jag måste vara stark. Mina ögon vandrar nerför hennes kropp för att leta efter andra fel på hennes änglalika kropp och jag ser med en gång att hennes klänning är nästan helt förstörd. ”Why has no one dressed her yet?” ryter jag till ambulansmännen som sitter hukade runt en tjej med slutna ögon. De räcker mig en filt och jag rycker åt mig den innan jag skyndar mig fram till henne. I en rörelse lägger jag den om hennes bara axlar och slår mig ner på knä precis framför henne.
”I didn't give up Harry” viskar hon och hennes underläpp darrar till.
”Of course you didn't, you're a champion” säger jag och ett skratt lämnar mina läppar när jag ser hur hon slappnar av när min hand smeker över hennes kind. ”Let's go home” säger jag och när hon nickar lättas den stora tyngden som hängt över mig. You're my champion.