Glöm mig aldrig

Julia, kapitel 18

Mannen med de runda glasögonen verkar vara någon som William känner. Jag har ingen aning vem han är eller varför han är här. William verkar vara arg på honom så jag ställer mig lite bakom William och låter han sköta detta utan att jag ställer några frågor. Han verkar upprörd.

När mannen till slut går därifrån eftersom William bett om det flera gånger frågar jag honom. "Vem var det?"

"Ingen" svarar William. Vadå ingen? Klart att det var någon eftersom han blev så arg.

"William snälla, bara säg vem det var" Säger jag med bestämda ord och det verkar som att jag lyckades låta lite sträng för nu svarar han mig.

"Okej, det var min bror, jag har inte träffat honom på flera år och nu bara dyker han upp från ingenstans." Svarar William mig och på ett sätt som om han verkar lite orolig. Men  varför han inte är glad att se sin bror om det gått så långt tid sedan de träffades. Har något hänt?

"Varför blev du arg på honom, vad har hänt? frågar jag honom. Men det verkar som att han inte vill svara på den frågan. Han står bara där och kollar på mig, precis likadant som förut. Jag går inte härifrån tills han säger vad som har hänt.

"Oroa dig inte över det, det är inget viktigt ändå" säger han till slut och jag antar att han inte kommer att berätta för mig, inte nu iallafall.

"Jag är trött, jag ska nog gå och lägga mig nu, men vi ses väl" säger jag med en liten irriterad ton och går mot mitt rum. Han följer efter och tar tag i min arm.

"Du förlåt, men jag kan inte berätta för dig, inte nu, godnatt och sov gott, vi ses imorgon" säger han och ger mig en puss på pannan. Jag blir helt pirrig. Jag låser upp dörren till mitt rum och går in med den varmaste känsla jag någonsin har haft fast han aldrig berättade varför han blev så arg på sin bror. Jag klär av mig, lägger mig i sängen och slumrar till och försvinner in i drömmarnas värld.