Glöm mig aldrig

Julia, kapitel 6

När jag vaknar upp nästa morgon känner jag mig inte lika nervös, jag är mest taggad och redo inför mitt nya liv här i New haven. Jag kommer snabbt på att pappa gav mig en liten present precis innan jag åkte hit, undra var jag la den, tänker jag. Jag kollar i väskans lilla fack och där ligger den lilla asken. Jag öppnar den drastiskt för att se vad som ligger i. I asken finns ett ihopknycklat brev och ett litet silverarmband där det står "Julia".

I brevet står det, "Julia, vi önskar dig en riktigt bra resa och fantastiska år på Yale. Vi finns här för dig och vi tror på dig, puss och kram, mamma, pappa och Lisa <3"

Jag blir lite lätt tårögd och skickar ett sms i familjegruppen. "tack för presenten, älskar er" och får snabbt en respons tillbaka från alla tre med massor av röda hjärtan. Jag saknar de redan, men det är väl ganska självklart att jag gör.

När jag går ner till frukosten kan jag inte sluta tänka på killen på flygplatsen. Hans fina lockiga bruna hår har sätts sig fast i mitt huvud och kommer nog inte försvinna därifrån på ett tag.

Efter jag ätit frukost och känt mig klar går jag upp igen till hotellrummet och gör mig redo inför den första dagen på Yale. Nu kommer nervositeten som en kraftig vind över mig, varför sökte jag till Yale, denna skolan är full av smarta människor och detta kommer jag aldrig klara.

Jag tar bussen till Yales universitet och försöker hitta upp mitt studentrum. På den lilla lapp jag fått står det "Julia, rum nummer 107". Jag försöker leta upp min dörr men på alla dörrar står det bara nummer på 300, jag är nog i fel korridor. När jag vänder mig om och ska byta håll går jag in i en lite längre kille och faller pladask ner på marken.

"Aj!" skriker jag till.

"Oj, förlåt mig, jag såg dig inte där" svarar han på mitt lilla skrik.

"Ja, du borde se dig f..." nu inser jag att det är killen på flygplatsen. "Oj nej det är lugnt förlåt" säger jag snabbt som om han inte skulle märka det jag höll på att säga först.

Jag blir väldigt generad och försöker skratta bort hela denna situationen och få honom att gå iväg så jag kan fortsätta jakten på att hitta mitt rum, men nej, han ska självklart nämna flygplatsen.

"Du var tjejen på flygplatsen väl?" frågar han fundersamt men ändå som han vet svaret så jag svarar bara med ett enkelt och ett tyst ja.

"Jag tänkte väl det, så ska du också plugga här på Yale?" frågar han igen. Gud vad många frågor han har tänker jag för mig själv. Vänta sa han att han skulle plugga här, skit också.

"Ja det ska jag, ska du också det?" svarar jag honom.

"Precis, så här ska jag vara de närmsta tre åren" svarar han lite kaxigt.

Jag försöker avrunda detta samtalet då mitt tomatansikte inte har lugnat ner sig och blivit sin vanliga färg igen. Jag hade nog inte behövt ta på rouge imorse tänker jag och fnittar till, sedan går jag iväg och letar upp mitt rum.

"Äntligen" råkar jag säga högt med en lättnad ton när jag hittar rummet 107. Där inne sitter två tjejer på varsin säng, en säng står tom, den sängen är nog min. Jag säger hej till tjejerna och de svarar glatt med ett varsitt hej. De frågar lite om vart jag kommer ifrån och jag berättar om Sverige och lite om mig själv. Ena tjejen är härifrån och den andra är från Los Angeles.

De visar mig runt här på universitetet och jag börjar äntligen släppa på nervositeten och känner mig ändå redo att börja studera här. Tjejerna är underbara och jättesnälla. Jag har en känsla av att detta kommer bli riktigt bra tre år här på Yale.