Glöm mig aldrig

William, kapitel 5

Jag går runt här på flygplatsen och försöker hitta allting, just nu mina väskor. Jag har precis kommit hit till New Haven. Jag är här för att börja på college och för ett bröllop. Min äldsta storasyster ska gifta sig, hon har varit ihop med killen i ett år och det är redan giftemål. Hon flyttade hemifrån för 7 månader sedan och nu är det min tur. Jag tycker de går lite för fort fram men hon säger att när man hittar den rätta, då vet man och då är det bara att köra. Jag antar att hon har rätt, jag har dock aldrig hittat någon jag vill vara med, det kanske låter konstigt, jag är ändå 18 år.

Jag ser en tjej stå vid en skärm med flygtider lite längre bort. Hon har blont vågigt hår med guldiga nyanser, håret är långt och väldigt fint. Hon har på sig ett par blåa mom jeans och en vanlig vit t-shirt, det ser väldigt bra ut på henne, men jag är säker på att allt ser bra ut på henne. Hon vänder sig om och tittar lite diskret på mig, jag ska nog gå fram o fråga något.

Jag frågar var väskuthämtningen är fast jag redan har sett skylten "väskor uthämtas här". Jag lägger märke till hennes gyllenbruna fräknar på näsan och hennes djupblå ögon. Hon svarar med en ganska tyst ton och jag tackar och fortsätter sedan gå mot väskorna. 

På vägen till mitt studentrum tänker jag på henne hela tiden, jag vet inte varför, jag har pratat med massor av tjejer innan men den här gången kändes det annorlunda.

När jag kommer fram till studentrummet får jag en varm känsla i kroppen, en känsla av tillhörighet. Jag ska börja plugga på college här, så jag bor ganska långt ifrån hemma. Ibland låter det faktiskt skönt, men jag kommer nog sakna familjen och mina barndomsvänner. Jag har redan bokat in flyg hem vid jul och på sommaren, nu är det augusti, så det är ett tag kvar tills jag ska hem till västkusten igen.

Jag kliver in utan att knacka och möts av ett litet rum med två sängar och två skrivbord. Det ligger en kille som ser ut att ha bott här ett tag, han är förmodligen inte ny här.

"Tja, så du är min rumskompis?" säger jag med en frågande min.

"Japp, jag antar att du är William?" svarar han.

"Ja, jag är William" svarar jag enkelt.

Han kollar på mig hela tiden känns det som när jag packar in mina grejor i garderoben och hyllan vid skrivbordet. Jag får ett sms av mamma där det står, "Ha det så kul nu min lilla pojke, sov gott, vi får pratas vid mer imorgon :)". Jag svarar med ett "Godnatt mamma <3"

Ibland får jag skuldkänslor att jag valde att plugga så långt ifrån dem. Men så kan man nog inte tänka, detta är mitt liv och jag kan ju inte tacka nej till en plats på Yale.